ytan stilla, blank, natten består i öar och ljus. adventsljusstakarna borde ha plockats ned, och, sedan bollen
sprängde sin ilande väg in i det skära hemmakontoret borde också rutan ha reparerats, det var en gång en
ingång utan ett inträde, och här har vi då, alltså, nageln mot en glasskärva, här nu, tvådimensionell och för
nära, skärsår i fingeravtrycket så smärtan kokar över till en bensträckare genom vardagsrummet, där,
skuggan, förbi köket och ut i hallen samt ned i källargången till garaget, där skisser på kedjor ligger i lådor
under gallersektion 7b, i garaget till ett försvinnande oproportionerligt hus i backspegeln genom gruset som
yr, mörkt och upptornande färglöst, genom vindrutans frihet far farkosten som kör, strilar ljuset i rörelser
emot ändhållplatsen här borta: där, det ligger en dansbana där, vid åsynen av den fösta skogsranden, se här,
vid fingret här, på kartan, i en tid när alla stjärnor är döpta, långt efter att myterna fick sina latinska namn,
redan, se vad min tysta uppsyn förkunnar, redan kan jag föreställa mig oss vara där, och lika innerligen som
tinget i sig är denna längtan efter då, när det är färdigt, står färdigt, vad det nu är som blir världsligt av de
torn som reser sig, tysta, vad det än blir, av den drömmen, här, tyst, dör, i skymundan, hör, jag vill bereda
oss ett rum utan vita väggar, ett rum som saknar väggar, för oss, ett nybygge som passar perfekt ovanpå
grunden, en grund som passar perfekt som den växer, förändras under ytans fötter, förändrar, man föds, man
ökar i volym, man står i någon annans rum, blinkar, ett vidöppet vardagsrum, välkommen och välvillig,
håller plötsligt för ögonen, för att stänga ute och – fångar upp den röda tråden, vill att vi ska vara i ett rum,
det ska regna, dammarna ska öppnas och så ser jag oss nu, där, våra linnen som var vita har grånat, grånat av
tyngden hos lyckan, våra optimeringstäckta kroppar, ett designat lager, för sig självt att passa perfekt,
överflödiga och optimerade i det, vävda, klädda i skyfallet, för att inte bli sjuka av det, att kretsloppet
förgrenar sig och stängs, som vägnätet, som vita streck längs vägar, kör över, sitter i skinn, söker särskild
skogsrand men letar ö, ryggens leverfläckar, ingen kan veta om när de ändrar färg, ingen kan se ett rum utan
väggar, min farkost i natten, genom natten, inte ens jag kan se vad jag vill, tekniken genom handen, den röda
tråden, skulle den kunna vara en synonymordbok, inkluderande världens enhetliga språkflora, från den ena
poolen till den andra poolen, och tillbaka, det känns inte som 37 grader, kanske att man bör ta temperaturen,
för faktiskt så är det så att, nu, nu är vi vid bifurkationen, och du ser inte vattnet förrän hur strömmarna
tudelar som en refug på motorvägen, vilket leder till att vi senare skall samtala vid motorvägen, som ska
smygas upp på, med slitna sulor och uttryckslös mundering, kanske solglasögon, vi ska vara trötta i benen
och lyckliga på endorfiner lägga oss ned, inte så någon kan se, hur språket konstituerar frågeställningen om
verktygsvarande eller blivande med verktyg, du, och att svaret delar den enhetliga vägen in i två fåror,
varefter det inte är säkert huruvida strecken kommer att vara vita eller finnas till. överhuvudtaget.
backspeglar är backspeglar, gaspedalen i botten. den röda tråden. det påminner om och är en skugglagd skog
vid brand i änden av åsynen. stjärnorna öar. vid den relativa skogsranden vilar å ena sidan strålkastarnas
uppsyn och å den andra en fond som skiftar enligt något annats intrikata färgschema, just nu genomskinligt,
rymden, försöker minnas; kartan, när vi nu talar om färger; ett rum borde finnas där väggarna i stället för
väggar är vindar för golvet reser genom rymdens färgsprakande tunnelgrind, och beroende på hastighet
differentieras stängernas kvalitet, vilket föreligger risken om en väderbunden karakteristik, som dock blott
kan antas vara, och därför är, irrelevant, för ögonen när de nu uppfattar viljerummets väggar, väsentligen
annorlunda och kättjat till ett, anpassat efter tunnelkartan, vitalt utanförskap; väggarna omsluter den som
detta förefaller. rost; blundar. att den sammanblandat färgade logiken är väsenskild behovsuträttade upplevelser,
bubblan, är, livskällan, en absurd men högst verklig navelsträng, molnen i bubblan, väderleken, risken med
att karakterisera sträckor av vita streck ligger i att låta det ske, språket per se. Det får inte förfalla. Jag vill
bereda oss ett rum utanför kartan, bortanför skyltarna, det skall finnas ljud, som ska utgöra våra gränser, att
klippa och klistra i själen med en grammofon, inga problem, att alternera ljudets mening för möjlighet att
korrelera med landskapets begrepp i sökandet med ljus i lykta bakom naturens lyckta dörrar, inga problem,
det påminner om blomster men är artificiella attiraljers attribut hos en port i ek, eller tallbarr, eller ganska
supersimpel granskog, stjärnornas energi där vid skogsranden, skugglagd förflyttar jag den, upplöser jag
den, konstituerar jag den, utgångspunkterar jag den