När törnrosorna slutligen slukade sovrumsfönstret
som ett Jules Verne-tolvarmat havsodjur
och husvärmande stereons sång gick på repeat
växte det en hemdlängtan inom dig.

Jag såg mönstret redan då:
oss - en övergång, en passage.

Möblerna fick förstås egna ben att stå på
strävande mot skiljda håll, olika hav och stränder

några fick prislappar och egna namn,
andra fick dras av i en påhittad kompensationskliché
(som en inkomstdeklaration)
för något som man sagt och gjort;
bänkar, tavlor, lampor döpta i det vatten
som smakar bitterhet och tvist.

Visst, du blev en lort tillsist som hade fel
och jag åkte på begrundande skogspromenader för att slippa vara din.

Den gardin som nyss fladdrat ljus och liv i rummets mitt
blev stryptaget från vilket man resonerade sig runt i cirklar.

Sen hände det

att ett blev två igen,
inlåsta på varsitt håll,

hemlagad mat ett minne blott
gapande från tomma grytor.

Lägenheten plötsligt full av ytor
gråa, men ingenstans att vara vi.

Ångret åkte till en hobbyadvokat;
uppdiktade en historia som lät nästan sann
fast du fortfarande kände kärlek till vårt samman,

blev till ett erinransmail med bara lögner i
och vann lite myndighetsmassage åt dig.

Många broar brann den dagen.