Konstant, är den; känslan av dissonans – om det fanns en prägel för det skrivande livet, så vore den möjlig
att översätta med just detta ord, med dysfunktion besläktad, men effektiv på en annorlunda breddgrad i den
neurodynamiska ”tankekartan”, vars stegpinnar löper än nedåt, än uppöver, till skillnad från det
dysfunktionella, som likt en tredje dimension, i ordningen av den första och andra, klyver hela
föreställningsförmågan i tu någonstans på mitten utav salongen, så att den bakre delen av åskådarmassan
och det som utspelar sig framför scenduken ofrånkomligen separeras fullständigt. En klyfta som inte går att
överbrygga – dimensionsliknande; omedelbar i den bemärkelsen, att dess existens springer ur handfastheten
hos teorier som i sin tur blommar ut ur handfastheten hos viljan att, inte engagera sig i något särskilt, utan,
att, helt enkelt, fördriva hålen mellan praktikens fumlande tider.