väsen. väsen. väser: du var chans
-lös när dropparna ströddes över din
hjässa, du såg inte dig själv än
som du invigdes.

andetagen, ojämna
sekvenser mellan utsläckta eoner.

andetagen igen, ett försök att rättfärdiga bröstkorgens huvudsak, att beskriva dunsarnas egentliga innebörd.

tystnaden i gropen.

du har försökt revidera och karva fram en annan typ av tillgänglighet i anledningsgravitationen.

du har hört deras vittnesmål och insett att det inte går, att rösterna ekar in i varandra och kolliderar, i en dubbelskivad metall, klingar ut likt en ostämd cymbal.

du vet inte vilka de är,
de släpper inte in dig.
de släpper inte in någon
som tror att det finns något
att veta om vilka de är. hummar,

ebbar ut, djuret lärde känna djuren
såsom det kände sig självt. också an
-omalierna, som av en händelse, som
av ett medvetet val att skapa helvetet på jorden.

de håller dig i skräck,
plockar upp skärvorna
från glasfönstret och skär
dig i armvecket, skakar en
naken sommararm, säger:

"Namn, lämna mig i fred om du kan."

de bara speglade sig
i rödstrimmad lava
och sa: inte jag, inte jag,

vände tillbaka till köttapberget
och dess ruttna grenars blå anletssken.

och du satt vid ögonbrynet, stirrade
tillbaka på den blanka ytan,

och du visste precis, som du
lät den
enda
tillhandahållna tår
som klarade sig ur kanalen
gå nedför kinden
och lämna sitt spår

innan den släppte taget.






rymden var tungdovtonat koboltblå

speglad som i en slöja med atavistiska drag,

men du kunde inte för allt allt och ingenting
i världen ta in det, förstå det, hur det går, hur
det går till och fortlöper
när stenen slår
igenom
vattnet
undan för undan; sjunker,
och in hur långt, det är ett ödets mått,
i ett skallrande omfång av en livslott till sorg,
partiellt kalibrerad och holistiskt dividerad
enligt en kod som strömmar de exakta mängder tal
som var och en bemäktigat sig själv att hålla kvar.

inuti detta sandslott misshandlas du
under hans skoningslöst egocentriska barnagrin,
och för varje natt blir du en främlings bön starkare.

det är en stilla sjö
och vaksam
när den längtan
i sitt bekräftande av stjärnor
vars skenbarhet gastar om
tomma kärnor
i var
och ens ljus
-årsdöd. död. död.

väsen.