Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Trollbergs-Nisse


Josefin Galant I Dunkelskog (del3)

Trollbergs-Nisse var vida känd i trakten för sitt som man sa, gäckande skratt, och sin kännande blick. Ut ur sin magiska hatt kunde han plocka de mest fantastiska grejor. Inte bara kaniner, fjäderfän och djur och sånt. Nej, också fickpluntor, träkosor, snusdosor, godispåsar, dammiga böcker, väggur, cykelpumpar, skiftnycklar och annat grejs och mojängs. Över sina hemliga lådor, magiska kort, hoppande tärningar och otaliga andra grunkor svängde han sitt trollspö, uttalade ramsor och vips! Ett rum kunde plötsligt bli en magisk plats där allt var möjligt.
– Jaha, tjejerna har kommit för att bli underhållna , antar jag.
– Joförstås, men också för att fråga varför du blivit konstnär?
- Konstnär, hur menar Josefin?
– Trollkonstnär förstås!
– Jo det ska jag tala om. Och du ska få ett svar som kommer från hjärtat, sa han med bred tornedalsdialekt. Som ni vet pratar jag vanligtvis inte om trolldom, trix, och sånt, och kallar mig inte för trollkarl fast just trollkonstnär låter bättre. Nä, hellre då illusionist. Att en del som händer inte är som det kunde vara är en sak jag vill visa. En annan är att mycket som händer och sker inte är som det verkar vara. Illusionen är mitt hem.
– Det låter som en hel världs visdom, sa Gullevi eftertänksamt.
– Men kan man tänka sig att byta ut ordet ”kunde” till ”borde”, inflikade Josefin...
– Att en del som händer inte är som det borde vara, menar du Josefin. Kunde man kanske tänka sig, men då blir min utgångspunkt lite felvänd. Jag vill ju visa att verkligheten är större än en enda grej, en enda lösning. Ordet ”borde” låser fast oss vid en enda möjlighet. Ordet ”kunde” däremot, ger mig mer fler möjligheter och är därför mer magiskt. En illusion är en av dessa möjligheter.
–Låter så härligt att man bara dånar, utbrast Josefin.
–Bara du inte får dåndimpen, sa Trollbergs-Nisse med underfundig min.
–Har ni förresten sett mina nya konster med ringarna?
Trollbergs-Nisse visade sig verkligen på styva linan när han först agerade jonglör och ringarna dansade runt i olika formationer. Först kastade han upp en ring, sedan två och till slut alla fem OS-ringar. Sedan fogades ringarna på något underligt sätt ihop och kombinationerna var fler än man hann med att räkna. Det hela avlutades med att han låg på rygg med ringarna i luften. Flickorna tänkte att han måst ha legat i hårdträning för att fixa något sådant. Aningen utmattad sjönk han ner på pinnstolen. Han grabbade tag i sin magiska låda och började snurra mellan fingrarna.
– Bor du själv? Inga egna barn som du trollar för? undrade gullevi.
– Nå pojken, Isak Alfred, ni har säkert sett honom, bor med sin mamma på Björkskatan i Luleå.
– Jo, jag har nog sett honom här på gården nån gång, sa Gullevi.
– Hur gammal är han? frågade Josefin.
– I eran ålder. Tio har han nyss fyllt.
– Jag är elva och Gullevi tolv, sa Josefin. Förresten, varför kallas du Trollbergs-Nisse?
– Nå, kort och gott är det därför att jag på 1960-talet brukade gå över Riekkolaberget med matsäck på ryggen och käpp i handen. Jag gick alltid lite framåtlutad för att jag alltid haft krum rygg. Ungarna utefter Västra Esplanaden var allt lite skraja när jag kom lunkades. Jo, jag tror nog också det berodde på min korta längd, långa stövlar och stora ryggsäck. Det var tider, det. Varför Nisse? Det var väl tomteskägget. Och håret man hade på den tiden och håret man inte har idag. Av dom som kände mej blev jag kallad kultkuf.
– Har det med annorlundahet att göra? frågade Josefin.
–På 60-talet fanns de många kufar; Bob Dylan var en. En som tar lite ovanliga vägar än andra. Jo, kanske annorlundahet.
– Sångaren Bob Dylan vann Nobelpriset och mamma brukar spela ibland, sa Josefin.
– Men, vad har han som inte andra har? kom det från Gullevi.
– Desolation Row, sa Nisse kort och koncist.
– Är det en skiva?
– En låt från 1965 som textmässigt har allt!
– Visade du konster då redan?
– Nja, jag konstrade mest.
– Konstrade? Vad är det? frågade sig Josefin.
1965 var jag 27 år och gick alltid mina egna vägar. Skrev annorlunda texter till andras visor. Jobbade ett tag på bensinmack. Tankade bilar, tvättade fönster och stod i kassa. Men jag hade andra drömmar och var inta allti så samarbetsvillig.
– Men trolleriet då? fortsatte Josefin.
– Visst visade jag opp konster, redan då. Jag hade sett Truxa show på tv och ville bli som han. Erik Bang som han då hette på riktigt kom från Danmark och brukade ha med sig sin fru Gulli. Tankeläsning var hans paradnummer. Försökte mig på det men det funkade inte riktigt. Åsså behövdes en medhjälpare till de. Då fick det va.
– Har du inge mer konster att visa? sa Josefin förväntansfullt.
– Beror på.
Nisse grävde i sin hemliga låda och tog fram en liten kub med ett mynt i som han sen skakade och myntet försvann. Sen tog han fram en pingisboll och en duk. Pingisbollen lades på bordet med duken över. Simsalabim hade bollen blivit till ett ägg och flickorna applåderade. Ägget fick ligga kvar och duken lades över. Med trollspö och en för flickorna okänd ramsa blev ägget till två golfbollar.
– Kan du också ta fram en innebandyboll? undrade Gullevi.
–Bättre opp! sa Nisse.
Och lades duken över de två golfbollarna på bordet och en ny ramsa uttalades.
–Pass på. Pass på. Här kommer den!
Duken for av. Och flickorna trodde inte sina ögon. På bordet låg en innebandyboll. Och inne i bollen syntes de två golfbollarna.
– Tusen hakar! Men hur gör du? utbrast Josefin.
– Det är magi, sa Nisse, med en pillemarisk min.

Begeistrade tackade flickorna för uppvisningen och promenixade hem till Josefin. Josefins mamma Veronika var en deltidsarbetande frånskild 38-åring som gärna virkade plastmattor, spelade gitarr och sjöng i kör. Matlagning var väl inte hennes grej, men eftersom Josefin hade sina önskerätter, fick hon ibland göra undantag, och sätta sig in i matlagningens ABC. Nummer ett på listan var gulaschsoppa med spiskummin och då bar det av till affären för att inhandla grytbitar och grönsaker och diverse kryddor. Som nummer två kom broccolipaj med härlig varmrökt skinka. Veronika tyckte själv att just broccoli var en järnrik och smarrig grönsak som det var ett nöje att tillaga. Ocn när Veronika befann sig på sitt arbete brukade Josefin ibland förbereda broccolirätten genom att blanda smör, vetemjöl, salt och vatten och sen pika pajdegen med gaffel. Dessutom skar hon den varmrökta skinkan i små tärningar. Men mamman var inte alltid så glad åt hennes knivhanterande eftersom Josefin då och då slant med kniven och fick sår på fingrarna. Och det allra smarrigaste Josefin visste var att som efterrätt ha smulpaj med vaniljsås. Skulle Josefin själv fått bestämma hade det blivit smulpaj var och varannan dag.




Prosa (Fabel/Saga) av BenGust VIP
Läst 314 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-05-14 12:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

BenGust
BenGust VIP