Just den här dagen, en augustifredag före skolstart, skulle bli en av de egendomligaste dagar Josefin och Gullevi upplevt. Till och med husdjuren: Josefins shetländska vallhund Mooner och Gullevis irländska setter Ponty samt svartkatten Desmo visade tecken på lätt oro. Mooner hade visserligen ätit sin morgonranson men inte med den glupskhet som han annars visade. Han trilskades och intog inte sovplats efter förtäring som den brukade. Lugn uppvisade inte heller Ponty efter att ha spisat sitt morgonmål. Något var i görningen, men ingen visste var detta något bestod av. Och att hundarnas sjätte sinne satts igång var för ett tränat öga inte att ta miste på. Frågan var bara: av vad? Svartkatten Desmo såg också att sin djurkollega Ponty inte riktigt uppträdde som vanligt. Knepig individ, tänkte han, och skakade sitt huvud. Vad hade gått åt honom? Desmo gillade inte sceneriet och drog sig undan.

Nu började morgonen bli dag och klockan var kring halvtio då Veronika hade ätit havregrynsgröt och lingonsylt medan Josefin just börjat på sin Cornflakestallrik med fil.
– Jag skulle storligen vilja veta varför Mooner är så udda idag, sa Josefin?
– Äsch, han har väl bara långsamt eller så är han ur humör precis som vi mänskor är ibland, svarade Veronika.
– Nog är det konstigt ändå, sa Josefin undrande.
– Han har kanske fått i sig nåt olämpligt. Kommer ut med bajset såsmåningom.
– Nä, nu måst´jag skicka ringsignaler, utbrast Josefin helt apropå. Gullevi väntar.
Mobiltelefoner, sms-meddelanden och dylika moderniteter var inget Josefin brydde sig så där jättemycket om. För henne gällde gamla hederliga kobratelefoner, djungeltelegraf och sånt man begrep sig på. Att sätta snurr på ordbehandlarn i datorn och fjärrkontrollen till teven räckte gott och väl för Josefin. Allt annat prål var bajs. Gå omkring och spela efterfrågad med hjälp av mobiltelefoner var bara fånigt. Josefin var den hon var och det fick räcka. Och Gullevi tyckte ungefär likadant även om hon då och då sms-ade. Nu ringde i alla fall Josefin från den röda kobratelefonen i köket som familjen inköpt 1965.
Avtalad tid gäller väl, undrade Josefin.

– Okej, kvart över tio då utanför Nisses, sa Gullevi i andra änden.
– Glöm inte att ta stövlar och matpaket, sa Josefin tyst så Veronika inte skulle höra.
– Vad är det ni kuckelurar om? undrade Veronika.
– Äsch, inget särskilt. Ska bara med ut med Gullevi och kika om Ekhags kommit hem.
– Skulle dom inte komma på söndag. Nä, måste till jobbet, sa Veronika med ett brådskande tonfall medan hon hastade ut, och puttrade iväg i sin beiga DKW. Veronika jobbade som medarbetare på COOP och skulle inte vara tillbaka förrän klockan fyra med undantag för lunch då Veronika alltid åkte hem för att Mooner skulle få göra sina behov.

Flickorna träffades utanför Trollbergs-Nisses magiska palats som Nisse själv brukade säga.
– Nä, dra på trissor. Nu har jag glömt mitt matpaket, sa Josefin bestört. Då satte hon iväg med en hejdundrande frenesi och dök redan upp fem minuter senare.
– Det var snabba bud, sa en skrovlig röst inifrån huset.
– Fick ränna som en skottspole, sa Josefin med andan i halsen.
– Har ni förresten träffat pojken min? Alfred heter han, sa Trollbergs-Nisse medan han ryckte i sin skäggstubb.
– Har du en son på riktigt? sa Gullevi och var storligen överraskad.
– Ja, men han bor egentligen hos sin mamma på Björkskatan i Luleå. Men vi ska väl inte stå här ute och dividera. Kom in och berätta vad ni har på hjärtat.
Flickorna spatserade in och skymtade en linlugg på åtta år som till slut kom fram och hälsade.
– Jo, saken är den att…Och Josefin berättade hela sin dröm från början till slut.
– Sannerligen en förunderlig berättelse. Särskilt med tanke på att mycket i drömmen stämmer in på verkligheten. Men en sorts mardröm var det allt. Den saken är klar, bullrade Trollbergs-Nisse.
– En del vet vi ju också finns på riktigt. Alida Bergs stuga, den gamla eken, Backstu-Janke och den täta skogen som vi nästan aldrig varit i tidigare.
– Och ordspråket på dörren hos Alida. Det är bara det att ”Önska allt och alla gott, i stort som smått” står på insidan, inte på utsidan, sa Trollbergs-Nisse.
– Och du själv, Trollbergs-Nisse. Dig mötte jag ju på vägen där du kom gående.
– Tillsammans med Flink-Albert och Munspels-Anton. Flink-Albert finns också på riktigt men jag har aldrig stött på honom. Han lär bo någonstans i Skelleftetrakten. Men Munspels-Anton har jag aldrig hört talas om. Vad kan de va’ för en tjomme?
– Egentligen påminner det om farbror Efraim Agaton. Han brukade också spela munspel. Och durdragspel kommer jag ihåg från det jag var liten. Va’ han mådde när han fick spela nån gamtjo’mazurka, sa Josefin, medan hon nostalgitänkte.
– Apropå din dröm Josefin så fick jag ett slags varsel under tiden du berättade. Jag såg dig för min inre syn gå på den där stigen i skogen och runt halsen hängde en guldfärgad berlock.
– Va! Just den har jag saknat, utstötte Josefin häpet. Men hur kan du se sånt?
– Är du synsk? undrade Gullevi.
– Nä, det är magi. Inte kan jag förutspå saker och ting, och se in i framtiden. Men vissa saker som folk berättar, kan jag få associationer till, oavsett om jag vill det eller inte. Josefin, du måste uppsöka denna plats igen. Och Backstu-Janke bor inte i nåt slott eller så. Nä, hans boning består av en jordkällare en och annan km nordväst om Norröga Strand. Den ligger lite avigt till bak nå stenrester. Backstu-Janke sa alltid förr att stället med gläntan öppnade sin själ för skogens trolska gensvar. En gest från en värld som vi inte når och förstår. Många ögonblick finns bevarade i trädstammarnas årsringar och som avtryck på bark och löv. En hel mängd förgrenade förflutenheter väntar på att bli sedda.
– Men, Backstu-Janke; finns han på riktigt? frågade Gullevi
– Visst är det så. Det är minsann inget skrock eller annat lurt. Många mänskor skulle nog vilja vara som han; fria och annorlunda. De, flickor är något att sträva efter. Frihet är det bästa ting som tänkas kan all jorden kring, brukar det sägas. Och annorlunda kan man bara vara om man är modig inuti.
– Men om Backstu-Janke inte visar sig mer än han gör så kan han ju inte vara nån idol för någon. Han glöms ju bara bort, tyckte Gullevi.
– Jo, det är nog visst och sant. Men ni ska ändra på det nu. Å ja brukar säga att det just är det sällan sedda som ger livet extra krydda.
– Va bra, då brer annorlundaheten ut sig.
– Så är det! utbrast Trollbergs-Nisse. Å just för att du tycker så, blir du rätt person för Backstu-Janke att träffa. Han kommer att värdesätta dina och Gullevis tankar. Tro mig.
– Men finns det ingen väg dit vi ska, undrade Gullevi.
– Om det fanns det skulle jag väl inte be er ila genom skog, sa Trollbergs-Nisse.
– Nä, det förstås, sa Gullevi.
– Kattsicken, va klockskrället rusar iväg. Flickor, innan ni startar ska vi i förbifarten hälsa på Alida Berg. Jag och Alfred följer er.
Och flickorna satte iväg kurs mot Alida Bergs stuga medan Trollbergs-Nisse planlade fortsättningen.

Sällskapet närmade sig Alida Bergs faluröda boning och Trollbergs-Nisse tog åter till orda.
– Snart är det bara att dra på sig sjumilastövlarna och förbereda sig för en lång promenix..
– De här blir nog knixigt värre, tyckte Josefin, och rynkade ögonbrynen.
– Och jag har inte riktigt fattat vad det här går ut på. Ska vi bara prata med Backstu-Janke och sen gå därifrån? undrade Gullevi.
– Det finns en hel bibba anledningar till att ni ska dit. Dels träffar ni bygdens ålderman. I alla fall en av dom. Aspstrand skulle inte vara detsamma utan urinvånare som Janke. Pratar man Aspstrand kan man inte komma förbi hans namn. Det är liksom ett och samma väsen. Dels kommer ni kanske att märka att drömmar är nåt mer än bara drömmar, sa Trollbergs-Nisse med ett klurigt tonfall.
Jäntorna tittade på varann och gjorde storvulna gester liksom för att understryka att Nisses funderingar var alltför högtflygande. Rena önsketänkandet, med andra ord. Och de förstod fortfarande inte riktigt syftet med att behöva åbäka sig fram genom snår och igenväxande stigar. Men eftersom Nisse var magiker såg han längre än andra. För honom var saker och tillfälligheter inte bara saker och tillfälligheter. Det fanns något mer. Något som inte gick att bara sätta fingret på. Det var de båda överens om. Och att så här innan skolstart följa mer eller mindre okända stigar var ett äventyr bara det.
– Och när vi nu kommer in ska du Josefin märka att skylten du drömde om inte sitter på utsidan utan på insidan, sa Nisse halvt ropande.
Sällskapet knackade på dörren och gick in. Alida bruka de nämligen aldrig låsa dörren om dagarna. Hon tyckte det var arbetsamt att påfresta rygg och lemmar med att rusa upp ur sängen så fort det vankades besök. Och Josefin tittade förundrat på väggen ovanför ytterdörren där mycket riktigt skylten som önskade allt och alla gott kunde beskådas.
– Och Alida mår bra? frågade Nisse.
– 90 år i benen och 20 i tanken, hördes det från sängen.
– Hon kanske borde läsa dörrn ibland. Bara utifall att …
– Visst, visst Nisse! Men till åldern komna lämnar inte just inrutade beteenden.
– Josefin här, säger att hon sett er i en dröm hon haft.
– Oj då! Har man gått och blivit drömobjekt på gamla dar? skrockade Alida medan hon hälsade jäntorna välkomna
– Vissa saker kan bli sannspådda. Och det finns detaljer i Josefins berättelse som stämmer in på verkligheten, sa Trollbergs-Nisse.
– Men gäller det inte de allra flesta ting av det här slaget. Drömmens uppgift är väl bara att stuva om sakerna lite grann, ansåg Alida.
– Jo visserligen. Men saken är den att jag fick en stark förnimmelse, en bild av Josefin i Dunkelskog.
– Men vad har Josefin Galant i skogen att skaffa. Nog finns det väl bättre platser för en tös än att ränna omkring i skog? undrade Alida försynt.
– Jomen skogen har en själ. Och vi har skäl att bege oss dit, sa Josefin med den klurigaste min hon kunde få fram.
– Nu pratar ho som en lillgammal jänta. Vem i all världen har sagt dig det.? Vad är det nu Nisse har tutat i er?
– Det har vi kommit på alldeles själva, inflikade Gullevi.
– Och pojken har du med dig, Nisse. Vad var det nu du hette?
– Isak Alfred, svarade pojken tyst.
– Och du och Nisse ska välan följa med flickorna? undrade Alida.
– Nä, svarade Alfred.
– Inte ska ni väl låta flickorna gå ensamma till skogs. Nisse! Vad är det för dumheter?
– Dom klarar sig nog. Åsså gör dom en välgärning när dom kommer fram till Backstu-Janke, tyckte Nisse.
– Backstu-Janke! Arma krake. Vad har han gjort för att förtjäna besöket? Dit är väl en bra bit. Men händer det nåt så klandrar jag Nisse, sa Alida med skarp ton.
– Flickor följ snitslade barkbanan så långt den går. Slå sen in på stigen bredvid den stora stenen. Sista biten hittar ni nog ingen stig. Ni får gå sen över ett och annat stenröse innan ni kommer fram till Backstu-Janke. Det är nu rätt längesen nån begav sig av dit. Lycka till! brummade Nisse.
Och flickorna tog sina ryggsäckar med färdkost och begav sig iväg efter den orangesnitslade banan innan de såsmåningom hittade den halvt igenvuxna gångstigen.
– Månntro om skogen kommer att tjoa när vi kommer fram? Här finns nog många krypande krabater, småplirade Josefin.
– Inte om det är lika knalltyst som nu, sa Josefin.