För mycket att smälta, molnen drar inte över, de dras över ett bränt landskap. Tystnaden, talar du om den när du dansar? Regndans? Kemisk regndans? Kemiskt regn? När du samarbetar. Nej. När du samordnar. Nej. När du sammanför. Ja, gjärna. Försök. När du agerar skapelse. Ja. Nej. Bara var. Vara skapad; skapa var?

Sluka sinnessamordningen. Spotta ut magsäcken, med genast, gen-gast. Tänk om det bara är språket som lurar en att förhålla sig. Varför måste jag bländas? Upplösningen finns i psykosocial transcendens. Den. Annars bara jag och du, två foster i ställning. Kondensen mot rutan. Kaoset på prärien – värde utan språk: därav, världen utan språk. Med dig vid sidan, talande; det ena utesluter inte det andra. Utan det, tystnad och födsel: bara tankar, annorlunda, bilder, av samma kvalitet. Självkontroll. Ja tack. Nedlev vad? Spela överraskad. Ta del av ett nytt rum med liknande kemi. Intressant. Enorm skillnad. Visuella mönsterkontinentalplattor i ögonlock. Sprickan i ett par. Observera utifrån utan rädsla. Inom: Ett svar är ett stjärnfall är en komet är en döende sol är ett ljus som färdas igenom mig. Exponerad i kyrkan. Kyrkan är en del av verkligheten. Ta grepp om teglet, kasta den inte genom obelisken. Go with the flow, bäcken rinner ned i en bekräftande skummande yta. Mina två hjärnceller, neuroner som spinner runt. Måste stänga av det obehagliga. Hjärtat grubblar vidare. Det tar plats – och är det jag eller? Stenen faller ned i klyftan; landar i glipan mellan två större.

Friheten att säga nej. Rikta ordet mot väggen som bestämmer. Se till att inte spricka. Var lugnet i ögats storm. Hör inte efter, alldeles särskilt nu. Mässa mumlande massivt, integrera mekaniken i livets hymlande fingertopp. Fem strålkastare möter en vattenbildning; lyfts, och dropparna i pannan på riskprojektet. Mata och lär ut anatomins kärlekskrankt ringlande rytm. Var varm som en kamin med kol i. Bränn mig inne, det kommer att sprängas, ut mellan revbenen, bröstkorg, bröstsplatter.

Letar ett svar som ebbar ut. Anslutning. Våldtagna hjärtat gör sig påmint. Säger: förtjänar inte bättre. Och slår och slår. Doktorn säger: det finns inget hopp för en singlad slant, här är en dammvippa; kittla organen. Var inte meningen – att ta plats. Trasig som en självkänslig spegel. Älskar dig, hallå, hör till. Ingen tillåtelse äger rum. Grenarna kliar himlens rygg, som spelar oberörd men ryser inombords. Alla beståndsdelar finns inte: makt. Kan du skicka mig till fängelset? Jag behöver husrum och mat för att överleva. Får jag låna din tvångströja? Trasa tyget med tänderna. Blunda och hör mig slicka på dem. Jag är vart femtonde ord i tanken. Umgås med verktygen, lär känna komponenterna, bli bekant med kugghjulens utomordentlighet. Bildas. Konstituera i antitermer. Nedslås. Lyd uppmaningen att nedslås.

Tittar på mig och börjar gråta.
”Nu känns allt det här igen.”
”Vi går i cirklar.”
”Jag vet inte jag.”
”Ser det så tydligt. Jag ser det så tydligt mitt ibland oss.”
”Ja.”
”Osynlig.”
”Men åtminstone igenkänd.”
”Vill inte. Vägrar. Eller gör mycket motstånd, mot att smälta ihop för sakens skull.”
”Väljer inte sida, men önskar att så göra.”
”Stryk mina nyckelben.”
”Okej.”
”Du ser ut som en katt.”
”Vad som helst för dig.”
”Jag gör mig själv illa.”?”Du gör oss illa.”
”Du gör oss illa.”
”Illa gör jag oss rättvisa.”
”Illa. Mår jag.”
”Med jag.”
”Du spinner.”
”Mår också illa, i kroppen.”
”Nu gör du hoppet.”
”Någon. Måste.”
”Nej. Låt vara. Tiden föds, förflyter.”
”Du säger åt mig, delar ut en roll utifrån naturligt behov.”
”Du har mig fastkedjad på grund av makt.”
”Strunta i pålen. Luta kinden mot marken.”
”Sluta låtsas förstå.”
”Panik. Panik. Kaos. Rädsla.”
”Nej, inget på spel.”
”Men du lämnar mig inte i fred.”
”Släpp loss och se att så sker.”
”Släpp loss?”
”Jag kan hjälpa dig ta livet av dig.”
”Kontra: -produktivt, -intuitivt, -revolutionärt.”
”Hur mår du?”
”Jag vet inte.”
”Vill du ha mat?”
”Får ingenting. Se: min hand öppna sig i vildmarkens förgrund.”
”Om jag visste vad jag skulle ta mig till.”
”Om jag inte behövde döda.”
”Du är inget odjur.”
”Du är inget odjur.”
”Men i kedjor.”
”Mina kedjor.”
”Knappast. Du är helt slut. Du borde spärras in.”
”Se: min hand sluta sig i vildmarken.”
”På allvar, tros det på ett geni?”
”Kan inte, rå, för, det.”
”Men dina kedjor.”
”Sprickorna i jorden. Magmat.”
”Skulle hellre dränkas än svälta här.”
”Se: min hand greppa adamsäpplet.”
”Om geniet finns är det fegt och världsfrånvänt.”
”Förefaller det inte logiskt?”
”Förefaller det inte särbehandlat?”
”Men vi får ju uppleva det här.”
”Du har ingen aning om vad jag upplever.”
”Du litar inte på mig.”
”Jag litar på din kedja.”
”Du har inget val.”
”Det är inte poängen, när du innefattar gränslöshet.”
”Du förstår inte.”
”Jag sitter ned, med ryggen mot pålen du penetrerat så djupt.”
”Se: min hand i hjorden. Inte så långt; för abstrakt att ty sig till.”
”Psykosocial pedagogik, tack.”
”Små steg. Till dess att allt är draget till sin spets.”
”Nu går vi ut i regnet.”
”Så skulle du vilja säga. Instängd med mig.”

Kvalitativ skillnad: snabb puls; närmare kärnan.
Neocortex: diskriminerande.
Rädslans virus: skuggan.
Grundspinn: hotfulla ljus; kastar min skugga.
Ett språk för faror och ett språk för faror. Farorna som självskapade. Vi skapar en värld: den fria viljan ignorerar farofaktorn i ekvationen.
Glappet: jag är, tvetydigt tudelad inuti, utom en.

biologisk potentialitet leder till ändamålsenlighet. nej, inte biologisk. josmisk. obönhörligt oändlig. sprängande expansiv. kemisk tvångssyntes. behjärtansvärda intentionalitet. intentionalitetens potential och obunden slutpunkt; intentionens räckvidd och visdomens utplanade lagstadgar. en tunnel under vägen genom skogen. genom skogen till vägen men under, tunneln. ur skogen en väg under tunneln till.


”Blir arg när du räknar med mig.”
”Jag har inget val.”
”Att inte välja är också ett val.”
”Men inte ett jag kan ta ansvar för.”
”Så du tar ansvar för vad jag ska ta ansvar för.”
”Du vill bara ta ansvar för dig själv. Du är en dålig människa.”
”Och där sitter du fast. Och här går jag omkring.”
”Orättvist.”
”Orättfärdigat som en natur, en sjukdomens natur.”
”Blott en projektionsyta.”
”Se på fraktalerna i dina fingrar.”
”Hålrum. Höjdskillnader.”
”Inpräntade, uttryckta.”
”Förmedlade. Förmedlande.”
”När jag tidigare talade om strypning, var det bara ett förhållningssätt gentemot impulsen att trycka ut dina ögon.”
”Som att jag skulle skrika av ångest inför att aldrig mer få se dig.”
”Skulle trycka in ögonen på dig. Som att överordning fanns.”
”Som att oordningen vore väsenskild.”
”Jag bestämmer lagen.”
”Trista typ.”
”Besvärliga last. Önskar du kunde återvända, att jorden kunde sluka dig.”
”Jag behöver ingen.”
”Men det finns ingen som lyssnar till min klagosång. Till skillnad ifrån: äsch.”
”Jag kan omkoda din yta.”
”Det skyller inte ifrån sig.”
”Står i min vanmakt. Foten står i min vanmakt.”

Hela livet levdes påpassligt. Uppassligt. Det gällde att fånga stunden i det försvinnande ögonblicket. Det gällde att samla och skörda.

”Härska och söndra.”
”Förhåll dig till det du.”

Falskheten var psykosocial. Tro inte på uppmuntran. Vapnet tjänar inte offret.

Invertera solid betong. Autonomplacerat bortom räckvidd, organiserad likt laven längs bark,
under
instruktionen. Faktiskt. Utagerat .

”Tiden förhåller sig också.”
”Spelar ut alla sina kort, vad det verkar.”
”Intuitivt vilt!”
”Men oregelbundet.”
”Urskiljbar sedan oregelbundenheten…”
Nej, andra hållet.