Det här ska inte vara en text om något särskilt – om platsen inte räcker till, så ska det gå att härleda till
kompakt och tät, extrapolerad expansion; inte platsbrist, utan helt enkelt ett optimerat kastsystem. Var tar du
då vägen efteråt. När du har lämnat rummet med en dörr som smäller in i sin karm, in i sin position, ett
extremt välvande skall från konstruktionen som en sorts missbrukets efterdyningar; det var tänkt, när den
skapades, att den ena skulle tvingas in i den andra på mer lätthanterliga nivåer av vibration än vad som blev
fallet efter att emotionerna svallat över i den operativa organismens slutledningsförmåga.
Vad hittar en annan på då, i vakuumet du nyss vistades i?
Liven förenades i rytmik och samförstånd, ja, det kunde gå vilt till utan att för den sakens skull leda till
skogsdungebegravningar; nästan upphöjt till en såpass ståtlig platå att det kunde gå att påstå, utan
invändningar, att livet blev till genom ett/en rytmikens samförstånd. Här är sluttning, som inte erbjuder
några vidare val. Att livets skenhelighet skulle bestå i den tvinnade interaktiviteten mellan en påle så djupt
spetsad i rotsystemet att ingen bryr sig om såret det skapar i magen på ytan som blöder/förblöder uppåt mot
himlen. Få engagerade sig tillräckligt illa för att anse det värt att lägga ned tid nog för att ta reda på varför
det var på så vis, förstå hur det kunde komma sig att det gick till på det sättet. Så när någon plötsligt började
smälla igen dörren; igen, igen och ingen, så var det som ett svar på en fråga någon ställt för ett helt stycke
upplöst orienteringskod sedan.
Ursäkta, säger, den som skriver om vadhelst som förskjuter avgörandet fram till dess att tiden skulle vara
inne. Nu. Du är inte här och på så vis går man vidare: till att skriva om hur det kommer sig att rörelsen
vidare fortskrider oavsett viljans utfallande synsätt i frågan som skulle ligga till grogrund för en av
sammanhanget rotad härledning till situationens förmåga att vidare växa i volym, i uppskattningsgrad, ja;
viabilitet, helt enkelt, uttryckt i den biologiska term som bäst skulle framhäva det spräckligt dekorerade
bollplanket.
Sedan fyra väggar bakom en häck till ruta – intill dit man inte vill behöva springa för att hämta sin boll, då
det figurerar en barnfientlig person i redan nämnda residens, som med enkelhet kan beträda sina legala
jaktmarker genom trappan som lutar upp mot dess terass, –, följt av en mängd småvägar som till slut förenas
med vägen över bron, in till fastlandet, längre bort från horisonten. Där. Finns en väg som är svår att undgå,
som leder nedåt i en ständig sluttning, den förefaller oövervinnelig och är en utmaning för de som springer,
eftersom den genom sin evinnerlighet sållar fram ett svar på vilka vars flöde inte mäktar med att värja
sig mot, ja, vad då,
sig självt måste man
väl säga att det utgör,
tvivlet, om huruvida det
inte är möjligt att vika av
ändå, till slut, igen. Och.
Det är som att säga: ”Vi är här”, men bara lyckas manifestera hälften. Likadant i var förbenenad kedja. När
tiden skulle vara inne. Det är ett tillkortakommande träd. Vad som växer skola knoppas av och ansas fin,
inte slät; det som fastnar, fastnar under en kletig gyttja, och skönheten som görs anspråk på förefaller löjlig,
snudd på trolöst blasfemisk, när dess dockor ställs in i montern; utgör förgrunden för, ja, låt oss säga
panoramavyn i sluttningen vi har funnit tillsammans.
Den trädliknande. En panoramavy i en sluttning: den mosaik som av egen inre kraft väljer att inte stelna.
Varför lämnade du den? ”Vi kan inte begripa din tystnad” tatuerat likt en krans kring handleden.
Vi eldar på där inget finns. Sedan upplöses vi: och i vindarna, dammet, på marken, varelser vars spår ekar
genom jorden.
En underfundighet. Det i symbios med vinnarmentaliteten som genomsyrar samhället som maskinolja. Om
inte i direkt bemärkelse, i stil med hur tiden artar sig, så som ondskans grogrund. Men objektivt nu: musiken
låter som i en bubbla. Inte för att en bubblas ljudlandskap ryms i min erfarenhetsbank, men likväl, så måste
det vara så här, när det fritt strävande studsar tillbaka i oväntade vinklar.
Varje ord har tömts på innehåll. Spelbara väntar de på att förflyttas från det ena sammanhanget till nästa.
Och när de uppträder alstrar de aktivt strålkastarens ljus: rikoschetterar det tillbaka genom den
kupolliknande installationen, vari ett oräkneligt antal samlat sig för att ta del av det fria ordets ruttna
köttstank, ett färdigt paket med girlanger och smaragdernas nyanser i utklippta bitar. En typ av tomhet som
hittat ägor att flaxa vingar och bröstkorg över, cigarettsynapser, på beskedligt avstånd från allehanda neonkällor.
Hunden kommer tassande när den ropas på, förtsatt att den har lärt sig sitt namn: att den funnit sin roll i det
intellektuella ekosystemet. Det var lika mycket allt den behövde som allt som förväntades av var och en,
men ändå, ändå så skulle nya ljud eka i kör. Ändå skulle plakaten fyllas med bokstavskombinationer som
låser upp hatet ur mekanismerna längs med gatorna i städer, där väldigt tung ånga lämnar lungorna som
solen fraktas vidare av skyskrapornas glas.
Vad vi har offrat är en fråga för framtiden.