Gatan är sliten och regnet vårduggar tätt på den svarta asfalten. Några gatlyktor skallrar lite i vinden och en och annan bil sveper med strålkastarna längs de tagsprayade husväggarna. Det lilla hyreshuset på norrsidan är rappat och slitet och med ett fåtal fönster. Hyreshuset på södersidan är något större och på dess ena gavel finns en snirklande brandtrappa. Dess högsta steg ligger precis granne med Fionas köksfönster.

Bakom de otäta fönstren sitter hon nedsjunken vid sitt köksbord med den blåvitrutiga galonduken. Köket är omodernt med låga bänkar och kylens kompressor surrar oroväckande högt. Hon verkar vara försjunken i tankar, men reser sig mödosamt upp och hämtar kaffe på spisen. "Inget går upp mot riktigt kokkaffe" tänker hon medan hon spiller i en skvätt mjölk och två sockerbitar. Hon vankar tillbaka till köksbordet, drar upp den brunblommiga städrocken till knäna och sätter sig tungt. Kroppen värker ständigt och husläkaren skriver ut starkare och starkare piller mot artrosen i höfter och händer.

Fiona är förtidspensionär och inte längre behövd av den arbetsmarknad som genom det allmänna gärna betalar varje månad för att undanbe sig hennes tjänster. Jobbet som bingoutropare var kanske inte så mycket att skryta med, men hon hade i alla fall en roll och fick träffa en massa olika människor. Hennes starkaste sida är det sociala och hon är osedvanligt pratglad. Men det är redan två år sedan hon senast fick gratulera någon bingovinnare. Numera kan hon sitta i timtal och stirra ut genom fönstret utan att något egentligen händer, förutom att hon hör den gamla köksklockans eviga tickande. Ensamheten plågar henne på dagtid och hon väntar alltid spänt på att kvällen ska komma då huset mittemot lever upp igen. ”Hemma” har alltmer blivit vad som händer ”hemma” hos andra i huset mittemot.

                                                   *

De olika grannarna kallar hon för namn som hon själv har hittat på. I huset mittemot bor unga fröken Ågren rakt över och nedanför henne finns paret Hångel. Nere till vänster bor Löjliga familjen och sen finns, fast det är hon inte riktigt säker på, den mystiske Herr Svart uppe till vänster. I hennes eget hus, alldeles till höger om hennes lägenhet, huserar SportBengan. Vid sextiden börjar de komma hem och ljusen tänds i de olika rummen. Det är då det börjar när alla har kommit till hemmets lugna vrå.

Hon har själv tänt ljuset i sina två rum, men har släckt ned i köket. Kikaren är uppmonterad på en ställning på köksbordet och har stark förstoring. Det är egentligen en ljusstark fågelkikare, men fungerar lika bra när man vill se på människor. Det är något barnsligt spännande att få ställa in skärpan ordentligt och sen osedd få se rakt in i rummen och ta del av hur andra har det hemma hos sig. Ibland känns det som en stumfilm att se människor ropa, skrika och gestikulera. Hon känner sig som ett nyfiket betraktande öga, som går på tå och får reda på andras vardagshemligheter. Hon brukar ta ett långt skönt kvällsfika framför fönstret, kaffet såklart i den blå porslinskoppen och så nåt gott att äta till. Ända sedan hon var liten har hon gillat dammsugare och rombollar och oftast blir det två till fikat. Den söta kletiga smaken påminner om barndom och ljusa minnen från familjens söndagspromenader och konditoribesök.

                                                    *

Ibland händer det så mycket på en gång i huset att Fiona får svårt att hinna med att svänga på kikaren mellan de olika rummen. Hon vill ju inte missa något. Kakfatet är tomt och hon svänger linsen in mot fröken Ågrens vardagsrum, där just lyset tänds i taket. Två lätta skruvningar på den lilla ratten och skärpan är perfekt. "Det är en sån dag" tänker Fiona och suckar. Fröken Ågren verkar orolig och nervös. Hon går av och an planlöst och det ser ut som om hon pratar med sig själv. Hon har rivit av sig alla kläder i en hög vid dörren och är endast iklädd kjol och behå. Det ljusa håret ligger klistrat vid hennes panna och rörelserna är knyckiga. Hon är så smal att man kan tro att hon är anorektiker.

Förbannade lyse, så jävla blått och sterilt. Varför blinkar lysröret?  Det gör ont i ögonen, ont, ont. Måste gå på linjen, får inte trilla. Det jävla bröstet hävs, sprängs. Smakar stål, får jag luft? Upp med fönstret, fort så. Om jag håller runt halsen kanske struphuvudet håller sig fast, det är nåt konstigt där precis som om det sitter löst. Ångest, ångest, fan som en orm som river sönder mig inifrån. Jag måste lugna mig, andas är det, andas, ett och två, ett och hjärtklappning och var fan är kudden. Nån har tagit kudden. Nån har varit här. Inbrott, det är dom där jävlarna som vill mig illa. Hakade jag på kedjan, måste kolla, kolla. Den är på, på, det kryper i armarna på mig, måste gå, går runt bordet, tre varv, tio varv, femton varv. Köket, skåpet, panik var fan har jag mina Stesolid, neeej, måste ha, var är dom, ja badkarskanten ja, skynda, skaka ut tre, fort, fort, måste kyla ner mig, hämta kallt vatten, is, lägga på bröstet, lugnare så, men hjärtat slår, fan får jag hjärtinfarkt, det slår, oregelbundet, det smakar stål, tungan växer, det kryper upp genom munnen, jag vill skrika, skrika ut min värsta rädsla.

Fiona ser kvinnans mun öppnas i ett ohört vrål och att hon sjunker ned på golvet och slår armarna runt huvudet. Linsen flyttas något, men fröken Ågren döljs nu av soffbordet. "Stackars människa" tänker Fiona. "Tre eller fyra gånger i veckan samma visa. Hon släpar sig in och får världens attack. Att ingen kan hjälpa henne."

Hon avbryts i sina funderingar av SportBengan. Det gnisslar av någon fåtölj som flyttas, skriker till liksom och sen går teven igång som vanligt. Den där sportkanalens upphetsade kommentator skriker ut några sportresultat och hon undrar hur han orkar titta timme ut och timme in på det där. Efter en stund övergår sändningarna till reklamen och hon har vid det här laget snart lärt sig alla reklamjinglar som finns. Mannen, för hon tror det är en man, pratar med någon kvinna ibland. En mörk bestämd röst låter det som och strax kommer en ljusare kvinnoröst in och säger någonting. Det är konstigt, men av någon anledning avslutas alltid de här ljuden med något han säger. Ibland hör hon från rummet intill sitt sovrum hur någon gråter. De kanske grälar, men han verkar alltid vara den starkare av de två. Hon har aldrig sett dem i trappan eller hissen, trots att hon någon gång har försökt skynda sig ut när hon har hört en dörr slå igen på sitt våningsplan.

Linsen svänger sakta över till Löjliga familjen, som tydligen redan har bänkat sig för en gemensam middag i sitt ljusblåa kök. De ser ut som marionetter, välansade kopior som lever sina grå Svenssonliv enligt instruktionsboken, mamma, pappa, barn. Frun med det lockade håret och vassa näsan har ett brokigt förkläde på sig och hämtar mat på spisen, och det är alltid hon som gör det. De andra sitter som tända ljus vid bordet, pappan med vit skjorta och slips och de två barnen verkar välkammade, hela och rena. De verkar vara i 8-10 årsåldern och sitter fint med ett bestick i varje hand. Frun lägger upp mat på deras tallrikar, säger något och pekar mot pappan som nickar allvarligt och pekar på den ene sonen och frågar något. Sonen stirrar ner i maten, kränger lite uttråkat på sig och svarar med något enstaka ord. Han visar till slut med en gest att han fattar och som på en given signal sträcker de båda barnen på ryggarna i stolarna. Kanske handlar det om etikettsregler från en stoldyna. De verkar inte säga mycket, kanske är det "maten skall tysta mun" som gäller där. Efter en stund verkar ett av barnen fråga något och mannen nickar. Sönerna reser sig båda och försvinner som ett skott från köket. Mannen och kvinnan sitter kvar en stund, innan hon börjar duka av. Hon diskar och han läser tidningen. I det där hemmet har inga jämliksträvanden slagit rot, tänker Fiona. De känns som karikatyrer över ingrodda könsroller, där bestämmande och undergivenhet skapar roller som cementeras och genom träning och pedagogiska exempel effektivt förs över till nästa generation.

Från vänster, vid hennes eget vardagsrums långvägg, hör hon alkisarna sätta igång. De måste vara alkisar, det är en slutsats men i alla fall. Alla kvällar följer samma mönster. Ett fnitter och småsurr vid sexdraget ökar i tonläge framåt åtta, då grammofonen brukar gå igång med dansbandslåtar. Hörseln verkar sen avta hos de boende i sån grad att de skruvar och skruvar på volymen tills allt blir olidligt. Basen slår igenom väggen och får den gamla väggklockan att dallra. Just nu har Sven-Ingvars ökat volymen för tredje gången. Snart kommer de att börja dansa några steg innan skrålet och diskussionslystnaden tar vid. Framåt elva blir någon av dem irriterad på något och vid halv tolv är grälet i full gång. Någon gång är de så högljudda att hon kan följa grälet mening för mening och kan sätta poäng på vem som är fullast, smartast och försvarar sin sak med bäst argument. Fiona suckar och sneglar på köksklockan. De ligger lite före i programmet redan. Det kommer att hända saker senare.                                                     

                                                   *

Hon lossar spärrskruven något och vrider kikaren. Den glider följsamt med och vinklas in mot familjen Hångel. De kan inte vara mer än drygt tjugo år någonting. Ungdomarna har säkert fått sin första lägenhet här och kan nu, när de äntligen har fått ett eget tillhåll, göra precis vad de vill utan några föräldrars spejande ögon eller oanmälda ryck i dörren.
Fröken Hångel har ljust hår, oftast uppsatt med hästsvans och går mest klädd i jeans och rymlig tröja. Hennes pojkvän har rastafrisyr med ett gröngulrött hårband, sådana där jeans med rumphäng och han brukar ställa en skateboardbräda precis innanför ytterdörren när han kommer hem.
”Vilket mode”, tänker Fiona. Att visa kalsongerna och ha jeansen nedanför rumpan. ”Bonnigt”, tycker hon. Vad de än gör och oavsett vad klockan är så verkar det som om de har en osynlig sexradar inbyggda i kroppen. Så fort de kommer inom en meters avstånd från varandra slutar det inom tre minuter med att de börjar ha sex med varandra. Kikarens lins pekar nu in mot deras kök.
Han står vid diskbänken och sorterar varor. Köket är vitt men med mörkgrå plattor över diskbänken. Tydligen har han varit och handlat mat. Mjöl, mjölk, bröd och några burkar, kanske konserver, ställs upp på diskbänken och hans flickvän kommer fram och ställer sig bredvid för att se vad han har köpt.  
Hon klappar honom över ryggen och låter sedan handen leta sig in i skarven mellan t-shirten och byxlinningen. Han vrickar lite på stjärten och lutar sig närmare mot henne, ger henne en kyss på halsen.
- Mmm, mjukt älskling. Dina naglar mot mitt arsel känns så jävla skönt, river liksom. Hennes andra hand letar sig mot hans framsida och stryker lätt över hans gylf.
- Ja vet. Å här då, river det inte lite på kuken med då? De börjar kramas och ger varandra en lång tungkyss. Som på en given signal knäpper de upp varandras byxor, ålar sig ur plaggen och underkläderna och fortsätter sedan sin kyss.
- Fy fan, du gör mig så kåt. Jag blir blöt direkt bara du tar i mig, rotera sådär, mera. De slingrar sig om varandra och rör sig med ormande underliv mot varandra, innan hon med en enda smidig men långsam rörelse drar av sig tröjan, svingar den några varv över huvudet och släpper iväg den i en båge ned på golvet. Hon har ingen behå, och de fylliga brösten gnider sig mot hans mellangärde.
- Ja bara älskar dina bröst, dom e perfekta, så jävla sköna å smeka å få kyssa.
- Va skönt, sug mer...saliv, bit lite där.  
Han tar händerna runt hennes stjärt och sjunker ned på pallen intill spisen medan han drar ner henne över sig så att hon grenslar honom. Sakta sjunker hon på plats över hans kön.
- Åhh, de här är så jävla skönt. Den bara glider rakt in, mjukt å varmt, fortsätt.
De börjar röra sig rytmiskt mot varandra, hon med händerna på hans axlar och han med händerna runt hennes bröst, snabbare och snabbare mot utlösningens topp.
- Nu, nu, ja kommer, de flödar, fan, nuuuuu...  
Han böjer sig bakåt medan hon rider honom frenetiskt innan de möts i några avslutande kraftiga sammandragningar. De darrar till en sista gång och sjunker sedan mot varandra i en vaggande långsam rörelse.

Fiona känner sig lite röd om kinderna, det går inte att låta bli att bli påverkad av det här. Det är sådan livskraft, naturlighet och spontanitet. Hon hade gett en hundring för att få höra alla ljuden, inte bara sett deras sexstunds rörelser. Fiona gräver i sitt minne. "Tänk hur det var den där första tiden med Torsten, då när allt var nytt och spännande. I deras första hem, den där lilla tvåan med kokvrå på 34 kvadrat, då innan allt slätades ut och blev vardag. Konstigt att inget sådant varar för evigt, utan övergår till en grå träig vardagslunk" tänker hon och känner en viss melankoli stiga upp i kroppen. Ja, istället fick det bli blommorna i hemmet som blev hennes intresse och passion. Och så broderierna förstås. Medan Torsten höll på att bygga med sina eländiga modellskepp inne i flaskor, bara för att han var sjöman en gång i sin ungdom.

Som ett passande stöd för sin sinnesstämning börjar A H Hansen, ja hon har läst på hans dörr att han heter så även om hon aldrig har sett honom, spela långsamma vemodiga toner på sin cello i rummet på andra sidan trappavsatsen. Han är skicklig, spelar alltid två timmar exakt och slutar vid 4:ans nyheter som går på direkt efter de romantiska klassiska tonerna. Efter nyheterna höra bara ett sus i ledningarna när han görsig klar för natten. Tio minuter senare är det alltidtyst. Hon har aldrig sett eller hört att han har några besök. En ensam man tydligen, ensam och endast i sällskap med en cello.

Fiona reser sig från sin plats och går mot badrummet. Cellon hörs nästan ännu bättre inne i badrummets akustik och hon klär sakta av sig för att kliva i duschen. Det här är en av kvällens bästa stunder, att få ägna sig åt sig själv och kroppen. Det är något rogivande med det och särskilt att få göra det omgiven av vemodiga cellotoner. Hon är tung och ovig, men tar sig i badkaret och sätter på duschen. Hon tvålar sakta in kroppen och låter händerna glida mjukt och följsamt över den slappa och rynkiga huden. "Konstigt, man tröttnar aldrig på beröring, hud mot hud" tänker hon. Efter duschen ställer hon sig framför badrumsspegeln och smörjer in kroppen med body lotion, innan hon sveper in sig i sitt lila nattlinne med den lilla rosetten fram på bröstet. Flaskan i skåpet är utformad som en stiliserad kvinnotorso. Hon lägger på lite bakom öronen och i glipan mellan brösten. "Färdig för natten. Hel och ren, mjuk och doftar gott" tänker hon belåtet innan hon går mot sovrummet. Hon snappar upp ett äpple i farten, kan aldrig få nog av den syrliga doften och tar ett bett i den. Det smakar friskt och krispigt och hon njuter av den fräscha smaken. Efter tio sidor av romanen hon tragglar med och ständigt får bläddra tillbaka i för att komma ihåg vad den handlar om, kommer tröttheten. Hon gäspar och går upp för att ta ett sista tag med tandborsten.

                                                    *

Hon tar med sig äpplet och går mot badrummet. Halvvägs dit kommer plötsligt den där förnimmelsen från någonstans, får fäste i hennes huvud och omformas till en konkret känsla och slutligen vidare mot en tanke. "Alltid är det lika svart. Nån gång ska han väl komma hem i alla fall" tänker hon och går mot köket. "Herr Svart, det låter lite dramatiskt nästan, som på film". Nyfikenheten tar överhanden och hon tänder i taket, gäspar sedan lätt. Kikaren står kvar på sin plats vid köksbordet och hon tar loss den från stativet och sätter den mot ögonen. Ett svep mot fröken Ågren, men där är det tyst och mörkt. Löjliga familjen verkar ha en lampa tänd i sovrummet och hos ungdomarna är det kolsvart. Hon vinklar kameran uppåt och åt vänster, det var ju hos Herr Svart hon ville kolla. Men som vanligt finns inget ljus där, bara mörker.

Plötsligt glimmar någonting till i fönstret och hon blir alldeles kall inombords. Hon tar ett snabbt steg inåt det upplysta rummet när hennes hjärna registrerat det hon ser. En kikarlins kalla öga betraktar henne från andra sidan gatan. Fiona känner sig plötsligt yr, det brusar i huvudet och hon tappar äpplet. Det rullar sakta över köksgolvet och lägger sig med den röda sidan uppåt alldeles under köksklockan. 

Men hon lugnar sig i alla fall efter en kort stund.

Befinner sig ju ändå i hemmets lugna vrå.  

                                                        @