I parken möter jag
de två äldre damerna
tveksamt flyttar de fötterna
fram på den välkrattade grusgången
Deras små fågelhänder
kramar ängsligt stödkäpparna
och håller handväskorna
i ett stadigt grepp
Jag ser på dem med ömhet
på deras livsmätta ögon
som inte ser upp
mot de vårgröna träden

De går i sin egen gamla värld
där många minnenfinns kvar
böjningar av tyska verb
ganska obekanta för deras barn
fingersättningsövningar till
Schumanns Träumeri och Schuberts Ständchen
musik som sällan spelas
Ord som för dem klingar välbekanta
är nutidsfrämmande
och passar bara i korsordet

Men plötsligt stannar de förtjusta
vid de starkt gullysande krokusarna
och delar ett kärt minne
från den vår de var unga och förälskade
och jag hör ett förlösande ungflicksskratt