En sval sommarkväll för några år sedan, satt jag, min hustru och våra gemensamma vänner, Patricia och Mark till bords på vår favoritrestaurang Morticia. Det var en pittoresk men mycket fin resturang som låg inne i stan. Vi hade som tradition att åka dit en gång i månaden, ta in på hotell, gå på opera och äta på Morticia. Vi hade precis avslutat vår måltid. Det började bli sent. Jag var trött och ville åka tillbaka till hotellet. Jag rökte en cigarett och drack en copita till kaffet. Min hustru hade ännu inte rört sin marsipanlikör. Hon var ovanligt nervös den där kvällen. Satt där och knäppte upp och stängde sin portmonnä om och om igen. Det höll på att driva mig till vansinne. Patricia drack som vanligt inget annat än rosé och Mark läppjade mycket förnöjt på sin whiskey. Jag hade aldrig varit särskilt förtjust i Mark. Det var något konstigt med honom. Mycket udda figur, dryg och pretentiös. Ingen medkänsla. Ett uselt människoexemplar som världen lika gärna skulle kunna vara utan om sanningen ska fram. Det var hans fru som intresserade mig. Hon var skrämmande vacker. Det var något besynnerligt med deras förhållande. De hade inga barn och gifte sig i hemlighet utan gäster. Opersonligt. Det fanns ingen kärlek mellan dom. Därför kände jag inget dåligt samvete för min åtrå. Min hustru satt fortfarande och pillade med sin portmonnä. "Vad i hela friden håller du på med?" frågade jag henne en smula irriterat.
"Å, jag kan inte sluta tänka på Beatrice. Jag undrar så hur det kommer att gå för henne här i livet. Hon är så bräcklig."
Beatrice var vår dotter. Hon studerade till jurist och stod i begrepp att gifta sig med en av Manhattans mest framstående brottsmålsadvokater. "Herregud Claudia! Beatrice är en fullvuxen människa, hon klarar sig." Vi började smågräla. Mark uppmärksammade sin hustru. Kyparen kom in. "Är allt till er belåtenhet?" Jag log lite generat. "Notan tack."
"Givetvis herrn" han försvann lika snabbt som han dykt upp. Jag svepte återstoden av min copita och fimpade cigaretten i askfatet. Mark sa något men jag lyssnade inte.
Längst in i ett hörn satt en gammal papegoja instängd i en trång bur. Jag tyckte förfärligt synd om den. Den hade inte sagt ett enda ord på hela kvällen. Det gjorde den förvisso aldrig. Den bara satt där och blängde på mig och nafsade sig själv i skruden då och då. Ibland fick jag känslan av att den besatt ett minst lika djupt och komplext medvetande som jag. Det var någonting med blicken. Den såg så mänsklig ut. Som om det helt enkelt bodde en liten varelse där inne som hyste fördomar och tänkte tankar om mig.
Kyparen kom tillbaka med notan. 620 dollar. Inte illa. Det är de där jävla Bordeaux vinerna. Hutlösa priser. Jag la mitt kreditkort på brickan. Mark låtsades protestera. Jag viftade bort honom.
"Gå ut i förväg ni. Jag kommer strax." De försvann ut i restaurangens trädgård. Skönt att få vara ifred ett tag. Var det inte min hustru, mina kollegor eller så kallade vänner så var det mina livvakter. Claudia stod där ute och surrade med dom just nu. Hon var verkligen betagen i en av dom, förmodligen förälskad. Men jag var inte rädd för att de skulle ligga med varandra. Mina livvakter fruktade mig. Jag var en högt uppsatt politiker, fast bakom gardinerna. Ni vet de där inkognitiserade individerna som egentligen styr världen. Det fördoldas regim. Jag var verkligen ingen ängel men hade i alla fall moral och medkänsla. Smutsig men ändå ren. Obegränsade tillgångar. Kontakter i varje hamn. Ingen man bråkade med om ni förstår vad jag menar. Bortsett från familjen Romano då möjligtvis. Maffiosos. Dom fruktar ingen. Jag hade alltid fascinerats av deras affärsintelligens, deras effektiva system. Men det faktum att de fullständigt saknade moral och medkänsla sänkte dom till ohyra i mina ögon. Samhällsparasiter! En gång skickade Don Romano sin consilier för att be mig om en tjänst. Jag begick det dyra misstaget att säga nej, ganska ohövligt dessutom. Så nu hade jag ett pris på mitt huvud. Men jag var inte rädd. Ingen kunde nå mig. Jag var under ständig bevakning.



Jag plockade ihop mina tillhörigheter i lugn och ro och satte på mig kavajen. Det fanns inte en själ i hela restaurangen. Jag njöt av tystnaden. Kyparen dröjde längre än vanligt. Papegojan satt där inne i buren och blängde på mig med en ovanligt intensiv blick. Något fick mig att gå fram till den.
"Jag tycker synd om dig ska du veta kompis, som måste sitta fånge här dag ut och dag in lyssna på alla vidriga snobbar och kräk som ändlöst babblar om sina meningslösa liv. Men en dag ska jag släppa ut dig härifrån. Det har du mitt ord på. Håll ut kompis."
Den såg mig inte i ögonen längre. Tog bara ett steg åt sidan som om den vore förlägen. Jag vände mig om för att gå.
"Ey kompis! Vänta gå inte."
Jag ryckte till.
"Du kan alltså prata?"
Den kraxade. Jag antog att det var ett skratt.
"Visst kompis. Jag kan. Men berätta inte för någon. Då kommer dom bara att skära upp mig och titta in i hjärnan å grejer."
Jag trodde inte mina öron.
"Jag måste hallucinera."
"Inte alls. Dina öron ljuger inte. Jag talar så sant som jag knackade mig ut ur mitt eget ägg. Men vi har ont om tid. Du sa att du kunde släppa ut mig? Om du gör det så ska du få en önskan uppfylld och en hemlighet berättad om världen som ingen annan människa vet."
Jag skrattade hjärtligt.
"Hur ska jag kunna lita på det?"
"Aahh aahh, vad har du att förlora?"
Han hade rätt. Jag hade inget att förlora. Jag stod och pratade med en papegoja. Antingen var jag galen eller så hade jag till sist äntligen vaknat upp. Jag lyfte på haken och öppnade buren. Papegojan lät inte en sekund gå förlorad utan hoppade snabbt ut ur buren, flaxade två gånger med vingarna och landade på vårt bord. Några glas ramlande omkull och fläckade ner duken.
"aahh ursäkta mig. Mina vingar är lite rostiga."
"Sådär ja, nu är du fri min vän. Jag har hållit min del av avtalet. Nu är det din tur. "
"Visst kompis. Jag skulle gärna be dig att tänka över din önskan noga för du har bara en, men vi har ont om tid. Säg vad du önskar och det ska ske."
Jag behövde inte tänka efter länge.
"Patricia...kvinnan som satt mitt emot mig. Jag vill att hon blir min. Jag vill att hon kommer till mig i natt med samma åtrå för mig som jag har för henne."
Papegojan såg ut att tänka efter.
"Är du verkligen säker. Jag menar... jag skulle helst vilja avråda dig från att...det finns inget annat du önskar?"
"Nej!" Sa jag bestämt.
"Jag är en förmögen man, jag har allt jag behöver."
"Aaah, jag skulle ändå vilja invända... hon är inte den ni..."
Jag skrattade
"Jag trodde att jag fick önska vad jag ville?"
Papegojan skakade uppgivet på huvudet.
"Okej kompis, din vilja ska ske. Hon kommer till dig i natt."
Jag trodde fortfarande att jag hallucinera. Ibland kan man inte lita på verklighetens nycker.
"Och hemligheten?" Frågade jag nyfiket.
"Livet är en vaken dröm. Du finns inte. Allt här är beskaffat så."
Med dom orden ekandes i luften som en gäckande gåta, tog papegojan sats och flög ut igenom ett öppet fönster. Restaurangägaren blev rasande och tvingade mig betala 700 dollar för den försvunna papegojan.

På vägen till hotellet såg jag en stjärna falla. Min hustru och jag gick till våra separata rum. Vi hade inte delat säng på snart tio år. Jag meddelade mina livvakter att inte släppa in någon annan än Patricia. Jag hällde upp en whiskey on the rocks och klädde av mig. Klockan var närmare midnatt när jag gav upp hoppet om att Patricia skulle komma. Jag hade precis slumrat till när det knackade på dörren. Sömnen hade gjort mig helt avtänd och jag funderade på att inte öppna. Det knackade igen. Nu var jag vaken. Jag tog mig upp ur sängen och tittade ut igenom kikhålet. Det var Patricia. Iklädd bara ett nattlinne. Lusten inom mig vaknade till liv igen. Jag släppte in henne. Jag hann knappt stänga dörren innan hon slängde sig över mig och våldtog min mun med sin. Vi kysstes våldsamt. Hon slet av mig min pyjamas och jag hennes nattlinne. Plötsligt låg hon över mig i sängen. Hon red mig som en galen vildkatta, en besinningslös nymfoman. Min önskan hade gått i uppfyllelse.
Precis i slutet av vår vilda älskog, när jag var helt utslagen av vällust och andhämtning och hon var påväg att nå klimax, såg jag i ögonvrån hur hon sträckte sig efter något. Men då var det redan försent. Allt jag minns var att det glimmade till något framför mina ögon och hur en skarp, svidande smärta spreds sig över min hals. Det egendomliga var att jag i denna stund fick en otroligt stark förnimmelse av att jag upplevt samma sak någon gång förut. Jag såg framför mig väldigt tydligt bilden av ett lejon som bet tag i min hals. Jag var en zebra eller kanske en antilop. Buddhisterna kanske hade rätt, jag menar om reinkarnationsystemet. Jag minns att jag hörde henne säga "hälsningar från Don Romano" sedan minns jag inget mer.

Nästa gång jag slog upp ögonen låg jag i en sjukhussäng. Halsen stramade av smärta. Jag hade fått den avskuren från käke till käke. En av mina livvakter hade anat något i Patricias blick när hon lämnade mitt rum och gick in för att titta till mig. Hade han inte gjort det så skulle jag inte levt idag. Min läkare berättade om och om igen för mig vilken tur jag hade. Och jag tror honom. Jag borde ha varit död.
Patricia flydde landet. Efterlyst av Interpol. Jag undrade hur familjen Romano kommit åt henne. De måste ha skrämt henne. Pengar hade hon oändligt av. Familjen Romano var emellertid inte längre ett bekymmer. Det faktum att jag överlevt en sådan brutal attack gjorde att dom fick respekt för mig. I deras ögon var min skuld redan betald. Jag slutade med all form av politisk verksamhet och donerade bort en större del av min förmögenhet till välgörenhet, flyttade långt ut på landet där jag nu bor i en timmerstuga bredvid en liten sjö och njuter av livet. Där tar jag mig rätten att odla min egen trädgård. Min hustru och jag gick skilda vägar. Det borde vi ha gjort för längesedan. Ryktesvägen har det framgått att hon nu bor tillsammans med en av mina före detta livvakter någonstans i New York city. Jag hyser inget agg mot dessa två underbara människor, de förtjänar varandra. Själv sitter jag här med ett glas bourgogne och röker tobak, lägger patiens och lyssnar på fåglarna.