Idag mötte jag dig i snöyra,
Det var bara du och jag som existerade dina lockar blandades med de vita vackra flingorna,
vi möttes gick mitt emot varandra vi log vi var sådär poetiska som bara vi kunde vara.
jag försökte ta din hand i min men det gick inte att nå dina händer,
Du är död och ingenting i världen kan ändra på det.
Tänk om jag kunde ändra på den natten, att jag bara stannade hemma och lyssnade på din oro om jag varit hemma kunde jag lyft luren bett dig att inte ta det där steget ut genom fönstret,Lotta Lotta älskade Lotta jag bad dig att aldrig ta det där steget ut till döden, döden döden jävla döden tog dig tänk om man hade mobiltelefon då kanske du ringt innan steget...
tre år innan ditt beslut tog jag ett eget beslut steget ut mot döden 16år gammal visste alltför mkt om livets jävligheter, man ska inte veta de saker som bankades in i mitt huvud, ristades på min späda tunna utnyttjade kropp.
jag klättrade högst upp på huset och innan hoppet skrek jag ett skrik bara trasiga flickor kan.
Vaknar med fruktansvärda smärtor, ligger på marken och inser att jag inte kan röra mig. Jag ropar ut i natten efter hjälp tiden känns som en evighet så plötsligt står han där den vackraste pojke jag någonsin sett jag ber honom om hjälp han nickar ser skärrad ut och försvinner en stund han ringer då efter ambulans jag förstår ingenting varför kan han inte bara hjälpa mig upp han kommer tillbaka han har midjelångt mörkt hår det är det ända jag förstår men varför hjälper han mig inte upp på mina fötter?
pojken försvinner så fort ambulansen är där de frågar gång på gång vad jag heter och var jag bor. Jag tjatar hål i huvudet på dem att jag måste tillbaka till bup till min avdelning jag har inget hem jag bor på bup de är mina föräldrar min trygghet mitt allt, jag vill hem till min institution mitt rum mina saker mina kläder mina föräldrar. De tar mig försiktigt in i ambulansen jag är rädd förstår inte varför jag måste åka in med ambulans. smärtan är olidlig jag känner varje litet gupp som ett hugg i ryggen. Väl inne på sjukhuset kommer läkare springande de rynkar pannorna och ser oroliga ut, mamma min mamma kommer springande jag förstår inte vart buppföräldrarna tagit vägen. Lisbeth kommer strax där efter och babblar om att hon letat efter mig alla har letat men jag förstår inte varför de inte letat vid ställningen jag sa ju det till HJ att jag skulle hoppa.