Jag känner igen den här typen av soffanordning.

En sorts utesoffa. Jag tittar på den. Det luktar midsommar bara av att titta på den. Det går runt i mitt huvud. Skugga. Det är skugga man får. Jag känner igen den här typen av soffanordning, för att den erbjuder mig skugga, vilket är skönt. Hon är inte kvar. Jag har nu givits tid att tänka. Det är på vissa sätt skönt tycker jag. Det finns mycket för mitt huvud att gå igenom.

Jag vänder mig om och låter mina muskler slappna av och mjukt sjunker jag ned i det välkomnande mjuka tyget. Jag är förvånad över att mina muskler känns och finns är nu något som genast far igenom mitt huvud. Egentligen borde inte musklerna finnas kvar, tycker jag. Det trodde jag i alla fall, men det finns mycket förvirring att göra upp med. Det slår mig att det känns att sitta i denna som det brukar kännas att sitta i anordningar av det här slaget. Det känns som att jag söker skydd för solen, trots att det inte alls är det jag gör.

Men nu måste jag väl ändå få tid att tänka, som sagt. Samla samman alltsammans. Det kan behövas.

Förutom att det känns som en skugga, så känner jag doften av jordgubbar. Eller – jag minns den; en ljuvlig doft. Mycket jag minns nu av en hel massa sådant som nu borde vara långt borta från mig för alltid. Jag ser ut som jag gjorde då, ser jag på mig själv. Det borde vara andra här. Varför är det inte det? Vart håller de hus?

Jag ser att hon har som ett kök här. Köket är mysigt, inte som något kök jag tidigare sett, men ganska mycket som något kök som åtminstone funnits i mitt fantasi. Det är köket i denna märkliga boning som gör att jag inte får någon sol på mig. Återigen – det fascinerar mig mycket; det blev ljust, vitt, otroligt tyst ända från mitt medvetande här. En betagande kontrast.

Inne i köket står te. Jag känner igen det. Såväl i påsar som ser egenhändigt gjorda ut, som löst i ett sorts kärl som står på ett bord. Jag tror att det är lerkärl och jag kan bara inte förstå varifrån hon får lerkärl. Jag tror att hon gör lerkärlen själv, av egen lera, men varifrån får hon denna lera?

I lerkärlen ligger te. Hon kan också värma vatten där, för där är en liten eld och en sorts gryta. Jag reser mig från min sommarsoffa och går dit och värmer vatten. Jag värmer vatten och gör i ordning teet. Jag tar en av dessa påsar, jag tar en av dessa muggar av lera, jag har snart mitt heta te och det är något jag verkligen ville ha. Detta är himmelskt, jag sitter i himlen. Jag sitter inte bara i himlen, jag gör det också i ett underbart ljus, i en behagligt ljummen utetemperatur, med en fantastisk mugg med te i händerna. Detta är precis vad som förut behövdes för att lyfta mig och det fungerar även nu. Jag har så mycket att tänka på och ett sådant behov av att slappna av. Det går mångdubbelt så bra nu, när jag umgås med mitt te.

Jag sitter här själv och dricker te. Jag sitter här själv och dricker te. Jag sitter här själv och dricker te…