ett brokigt inre med ett bråkigt yttre och askan
som elden lämnat under ögonen


ett uppror mot orden som trätts runt hennes hals
mot snäll
mot mjuk
och allt det andra som fick henne att spy i buskarna de där
kvalmigt kyliga nätterna då huden spände mot tyget och hjärnan spände mot världens förväntan

på henne


och älven som liksom tryckte mot atmosfären upp upp
en vilja som tillochmed får himlen att spricka

och en handfallenhet inför världens storhet
så att man liksom måste gå och gömma sig igen
stelna mitt i kokningen
dränka sig mot botten
och aldrig komma upp

och sen tina en förfrusen dröm i sina bara händer

en övervintrad dagsslända

släppa den fri
släppa sig själv fri

och lungorna och magsäcken och all tro på att något
någonsin kommer förändras