Om det finns något som jag lärt mig här i livet, så är det att alla är lika betydelselösa och betydelsefulla. Tiden skrider obarmhärtigt fram och döden når oss alla. Det finns ingen tillflykt. Alla vägar slutar på samma plats. Ändå sitter jag här i ett främmande land och tillverkar duvor med mekaniska vingar och fjädrar av blå siden. De äter bara nebbiolodruvor och flyger sällan över någonting annat än spegelblanka sjöar och grönskande ängar. Jag tillverkar dom åt den inhemska lokalbefolkningen uppe i bergsbyarna i norr. Jag har bott med dom i sex månader nu. Jag är fast här. Det finns ingenstans att ta vägen. Om kvällarna sitter jag på verandan i mitt lilla stenhus och lyssnar till när de sjunger ut sina vidunderliga lockrop för att kalla hem fåglarna igen. Varje gång har de med sig ett nytt meddelande från de andra. Jag ser duvan landa i tolkens hand. Hon tar loss meddelandet från dess fot och förkunnar högt vad där står: "Världen brinner...fly!".