Jag ritar svarta bilder och streck av minnen som blixtrar förbi bakom ögonlocken.
Långa nätter och närhet.
Mörker och en trygghetskänsla i din hand.
Omslingrade, täckta av fingeravtryck och skuld och älska mig.
Gör det, och jag ska älska dig.
För du har känt elektriciteten mellan oss och fångat ögonblick och kommunicerat utan ord.
Du har målat min kropp i din doft.
Smekt min hud med dina läppar.
Visat mig dina hemligheter och tankar, ditt ljus och ditt mörker.
Du har låtit mina fingrar följa linjerna på din kropp i mörkret och lyssnat intensivt på vår nattmusik. Vi lever texterna, du och jag.

En tyst stad och mörker och regn.
Ett övergångsställe och din hand i min och åh, visa oss grönt ljus!
Vi hade klarat berusningen och extatisk passion och kärlek och närhet.
Intensitet och rädsla. Om du blottar lite. Och jag blottar lite.
Det är då lugnet kommer.
Vad som är menat.

Men jag spenderar natten med att dra svarta streck.
Formar de till de minnen som rinner ur mina ögon, händer, bläck.
Verkligheten och min ruin.
Ironin i en historia som kanske aldrig hänt.