De talar till mig om rädsla, om fruktan inför livet, döden, kärleken.
De talar till mig om rädsla, utan att se
att jag står där framför dem och brinner,
i meterhöga lågor som gör allt i sin makt för att fullständigt förtära mig.

Men elden runtom mig slocknar nu, knappt rykande glöd finns kvar.
Och jag tar steget ut askan och rakt in i mörkret.
Jag är inte rädd.
Jag är Någon Annan än förut och jag är inte rädd. Inte för livet eller döden eller kärleken. Inte för mörkret.
Jag rör mig här med den självklarhet som följer med skaparrollen. Med visshet och utan tvivel.

Jag är Någon Annan nu. Och behöver jag så kommer jag brinna igen för att lysa min väg.