Och jag vet att jag måste bränna, bränna alla broar och dansa, dansa med elden. Förstöra allt det som varit. Återfödas, ur is, ur eld.
Jag vet inte längre vem jag är, men jag vet att jag inte är din. Och kanske älskar hon dig vackert och rent men hon kan aldrig älska som jag. Aldrig brinnande som jag. Och varför, varför ska jag inte låta vansinnet vinna, varför ska jag inte ge efter för galenskapen? Kylan där ute är densamma som kylan som sprider sig här inne, tar över alla utrymmen i det som brukade vara min själ, och jag vill inte ens kämpa emot längre.
Han läxar upp mig i psykopati och jag bara skrattar, naken där framför honom med bara min penna som försvar. Jag behöver ord nu som jag aldrig behövt orden förr, och jag dansar tills köttet faller från mina ben, tills jag brinner ut, tills jag föds fram på nytt under hans blick. Jag vill vara. Men jag är inte. Och jag vill älska, men jag dansar, underkastar mig, dör. Återigen. Återigen.

Och sätt på henne ett par vingar, så kommer hon att flyga också.