Jag minns att Malmö grät den kvällen. Antagligen för oss.
Jag grät också, men mer för mig själv än för dig. Trafiken och stadens alla ljud dränkte nästan ljudet av mina tankar, men bara nästan. Då fanns du fortfarande där, skrikandes på min uppmärksamhet. Jag var slavisk för dig.
Jag minns att jag skyndade genom bakgator, jagad av allt som varit, med iskalla tårar som frätte ränder i mitt ansikte, sörjande det som inte längre var. Sörjande mig själv och att ännu en version av mig nu skulle möta sin död.

Malmö glittrar ikväll. Det gör kanske du också, jag vet inte, men jag gör det absolut. Jag glittrar, skimrar, hela vägen inifrån när jag skålar med dagens sista solstrålar. Jag tänker på dig mindre och det gör inte längre så ont. Rödvinet på mina läppar smakar inte längre som dina.