Malmö är mitt igen, bara mitt men det är inte samma.
Hon gråter för mig nu och vi är båda renare än vi någonsin varit, mer befläckade än någonsin förr. Och jag har älskat så länge, min kärlek är förbrukad, sliten, trött.
Skavsår i själen. Hela himlen i mitt huvud.
Jag vet inte längre var jag skulle börja, och jag tänker knappt på dig längre, bara nätter som denna... tysta nätter som denna.
Karma. Karma, min älskare, min skam.
Vi dansar, en evig dans där vi jagar efter varandra. Och jag har släppt min självkontroll, du kan ta den om du vill, och jag har sprängt mitt skal som glittrande konfetti.
Ett guldregn av ånger och eufori, explosioner av glödande livshunger. Ett allt som slits i bitar. Om och om igen. Smärta är min trygga hamn. Kaos är mitt hem.
Låt oss fira destruktion. Låt oss skåla för döden. Låt oss älska, bara lite till, även om jag vet att du aldrig varit min. Jag vill låtsas.
Och låt mig sedan falla, igen, splittras i bitar mot marken. Jag ska resa mig, igen, som en skyskrapa; som ett jävla monument.