Skenheligheten satt på en uteservering, gränslade brett i sina tajta kakifärgade chinos på en alldeles för liten caféstol iförd en mörkgrön, av indiska barnhänder lätt vadderad, hästjacka av märket Calvin Klein, grimaserande med sina tjocka röda kinder. Ögonen såg nästan sagolikt stora ut, animerade, vana vid att döma och se ner, där de letade sig, feta och vattniga, från huvud till huvud bland förbipasserande fotgängare. Han berättade entusiastiskt, glufsande och svettigt som en bulldog, om sitt senaste förvärv. Det märktes att han var en påtagligt obildad människa, inte särskilt intelligent eller beläst, uppvuxen i en förort till Göteborg, utan just van att låta sig låna av orden från en viss samhällsklass.

- ”Jo, så var det då huset på Södra Långgatan. Jag och Gullan sålde det. Sju komma nio miljoner. Marknadsvärdet låg på strax över miljonen. Kan du tänka dig?”

Han sonderade snabbt mitt ansiktsuttryck i jakt på den rätta bekräftelsen och jag nickade taktiskt och medgav diplomatiskt att det kunde jag nog visst tänka mig. Mycket pengar.

- ”De stackarna som inte har råd med sånt, vart är Sverige på väg? Sju komma nio är ju ett ganska normalt pris idag.” Lasten att kalla 8 miljoner för ett vedertaget saluvärde var något han hade lärt sig att säga från en artikelserie om fastighetsförsäljning i Veckans Affärer i kombination med diverse googlingar på hemnet.

Huset på Södra Långgatan var en ganska normalt tråkig enplansvilla av vitt tegel, byggd på 60-talet med flertalet konstruktionsfel och asbestfällor, som Skenheligheten och Gullan hade ärvt av hennes faster när denna dog i kedjerökningen 1982. Huset kom som en skänk från ovan och möjliggjorde för de båda att göra en klassresa från en undre värld i den risiga tvåan i Sälghugget till det förlovade landet i Uddevalla. Han hade jobbat som diskplockare, hon var långtidssjukskriven. Huset låg som en besudlande spegel av funktionalitet och medelmåtta mitt i ett ganska ordinärt bostadsområde på en kulle i utkanten av centrum. Jag visste, sedan firmafesten förra hösten, att huset, som de flesta svenska hus, inte var värt ett dugg för den stilfulle köparen, men med dagens överhettade bostadsmarknad hade Skenheligheten gjort ett klipp som hette duga. Nu talade han om de åtta miljonerna som om de alltid hade haft rätt till dem, han och Gullan.

- ”Det var en barnfamilj som köpte det. Hyvens människor de där Dragåvitch. Han var est, hon var visst afrikan." Skenheligheten trodde att Afrika var sitt eget land. "Hade lite turer med banken först, men sen gick det igenom, tack och lov.”

Han beskrev det där skithuset som om det var en sällsynt återfunnen juvel. Familjen som köpte det hette i själva verket ”Belkovilca”, men det hade Skenheligheten inte tagit notis om så länge papprena var påskrivna och pengarna hade anlänt kontot. Han satt själv i sin osmakligt inglasade gårdsterass, inredd med plastiga jyskmöbler och blommiga vaxdynor från Harald Nyborg, och surfade på bankens hemsida när betalningen gick igenom. Det första Skenheligheten hade gjort var att beställa en ny Volvo XC90 med alla tänkbara dyra finesser. Det hade han ju trots allt rätt till, tyckte han. Nu domderande han om bilteknik och attiraljer som om det tilltagna svängrum bankens pengar hade skapat i lyxkonsumtionskassan var en ren självklarhet för honom, medan den dassbruna volvon stod felparkerad intill en trottoarkant utanför.

- ”Vi har tittat på grevevillan i Högmansborg. Den ska säljas. Tio miljoner. Det har jag och Gullan råd med.”

Jag noterade högmodet hos mitt bordssällskap, förmågan att "ha råd med något" var plötsligt och märkbart förvandlad till en identitet, ett ego personnelle som svällde likt ett jättelikt grönt gelémonster i jakt på andra objekt att sluka, svälja i sig. Bostadsläget hade gjort medelmåttorna till mångmiljonärer och fullständigt ändrat deras självförståelse samtidigt.

- ”Vi ska åka på kryssning till Karibien också.”

Gullans allians med Skenheligheten hade plötsligt slagit ut i full blomstring. Efter flera insomnade nätter av drömmar och förhoppningar om charter och semester bredvid en fisande och rapande 110 kilos gubbe hade möjligheterna att åka på välfärdstrip och där bli serverad all-inclusive av lågavlönade fillippinska gästarbetare öppnat sig som en raksträcka mot horisonten. 38,000 kr skulle resan kosta. Det är billigt menade Skenheligheten.

- ”Vi åker den andra januari och kommer hem den tredje februari. På båten har jag uppgraderat oss till övre däck och så har vi champagne på rummet. Fina flickor blir det med!”

Skenheligheten avslutade orden med ett äckligt hånskratt: HÖW HÖW HEH HEH! De feta kinderna hoppade som om de var överförtjusta i den obehagliga trånaden, som om han inte var 61 år fyllda utan fortfarande 17, som började framstå i de blaskiga ögonen. Jag kved inombords när den runda mannen framför mig varvade den ointressanta informationen med sexistiskt gubbfläsk och sörplingar ur en halvtom mugg caffelatte och i detalj avslöjade receptet på vad en lyckad semester för nyrika medelsvenssons kunde innebära. ”Sven-Åke” hörde jag mig säga. ”Ska ni inte hålla lite i pengarna? Det är ju många som inte riktigt har era förutsättningar?” Jag sneglade på klockan för att se om jag kunde smita tidigare till biblioteket.

- ”Det är ju för att dessa människor måste lära sig att jobba för något”, svarade Sven-Åke och drack den sista skvätten kaffe ur pappersmuggen.

- ”Du där...”, ropade han åt den runtikring plockande diskpersonalen på caféet och cirkulerade med sina tjocka kasslerfingrar över bordskivan till utemöbeln. Den unga flickan såg märkbart osäker ut.
- ”Du får nog ta och torka av lite här va, stumpan!”