Sliten stenmur bakom kyrkan,
i skoterspåren, den sista promenaden med dig.
Även i slutet var du mycket starkare än mig,
redo att gå igenom eld för att se sin beskyddare igen.
Slår tankarna i bitar, för att få känna dig vid mig,
minnen svider hål inom mig,
som när vi sover bort timmarna,
ingen ville vakna,
du glömmer din plikt som gatupolis,
precis som jag glömmer min.
Tids nog får du sticka ut huvudet och patrullera,
ljud som du alltid hittar på,
till platser du inte borde gå.
Gyllensvart och rött,
färger som får min fasad att rasa,
om och om igen.
Minnen som ska stärka,
och tillammans blir vi nog bra.