Himlen full av ditkletade sockervaddsmoln, sådana svenskt idylliska scener därunder. Jag kan känna sårskorpor under fingrarnas tunna hud och de ropar: ”asfalt!”. I mungipan samlas intorkade rester av bär och blod, som brukligt i sommartid. Framför fälten snurrar skördetröskan på allvar nu och det är lätt att glömma sin plats mellan varven. Möjligtvis är himlande blickar och överseende skratt en väg till att återställa ordningen. Kjoltyget irriterar, men tids nog ger det sig. Tids nog i Carl Larsson-land där dag och natt blir ett.

En morgon inser hon vad hon förtjänar. Måhända visste hon det redan kvällen innan, innan åtrån tog över. Den sista gången hans händer skapade elektricitet. Väskan i skinn är snart packad och smygandes genom rummen upplever hon en spänning i brösttrakten. Filmiskt.