Skattar du dig lycklig nu,
med facit i hand?
Skrattar du åt minnena,
från nätterna i brand?

Trots att du dåraktigen,
lade hjärtat i hans händer.
Gör du om allt det igen,
trots att vinden aldrig vänder.

Stal han ditt, på sin flykt,
och sålde allt för tjack?
Stirrar på med slocknad blick
och väser ut ett 'tack'.

Och du log, trots allt han tog,
för det är sån du är.
Fast du vet, i hemlighet,
att han aldrig varit där.

Men sveken smeker uti leken,
de förändrar ingenting.
En dag måste det bli bättre,
för det har du sett på film.

Lovord ljuger ljuvt och sjunger,
'denna gången går det bra',
glor han genom dig och säger,
aldrig mer ska han bedra.

En sista gång, en sista sång;
en psalm om smutsig snö;
skrev du som avskedsjargong,
trots att ingen skulle dö.

För när någon gått förlorad,
trots att kroppen lever kvar,
med friden som förkolnad,
sedan svunna ungdomsdar:

Som om de vore födda,
till förlorare, för alltid.
Som spöken, jämnt utströdda,
dömd att aldrig finna frid.