Självgodhet vilar i min genetik.
Jag har svårt att ta pauser när jag pratar bland folk, utifall att de skulle glömma bort mig. Mina intressen skiftar och byts ut med andra var femte minut och jag kan aldrig hålla mig till samma sak. Jag både hatar allt med mig och älskar mig själv mer än någon annan.
Som en uråldrig tradition så välkomnades jag till skolan med en smäll in i väggen. Håret rycktes och jag kunde höra kvävt surrande i öronhöjd. Och innan jag han reagera så kände jag det sticka och brinna i munnen på mig.
Getingar surrade och högg mig vilt i varje hörn av gommen och halsen. Mina ögon vällde upp med våt salt och jag ansträngde mig för att slingra mig ur greppet och hosta. Eleverna runtom mig skrattade med ett stolt flin. Som att de gjorde något hjältedåd när jag låg ner och kvävdes.
Traditionellt så brukade lärare antingen bara passera förbi med en snabb blick. Och stannar de till så sneglar de över på mig med näsan i höjd med taket.
"Du måste låta andra prata, annars blir det så här."
För att mina svårigheter i att engagera mig i andras liv ger folk rätt att kväva mig med getingar. Att få tunga ögonlock när mina läppar inte går som en motor gör mig till en misshandlare som förtjänar att hängas.
Varje dag jag drar fötterna genom korridorerna för att orka ta mig till nästa lektion, så hör jag människor tala i depreciering. Folk predikar om de avgångna som ett paradis, som endast de av värde kan hamna. Där man har olika typer av sätt att dö för att få en typ av respekt, istället för rynkade näsor och vända kinder.
Hemma välkomnas jag med sjöar av meddelanden på sociala medier. Jag vet att folk tänker på mig och tar sin tid att skriva en uppsats om alla delar av mig som får de att riva ut sitt hår. Alla delar av min kropp de skulle huggit först med en kniv. Det har blivit en positiv uppmärksamhet som håller mig uppe varje kväll med pirrningar i bröstet och magen.
Jag vet inte längre om kliet i benen är från lycka eller depression. Men det låter mig iallafall somna tidigare varje dag.

~*~

En morgon stod skolans flagga fladdrade melankoliskt mitt på stången.
Lärarna delade ut blanketter med en rak rygg och höjt huvud. De informerade klassen om en obligatorisk samling i aulan. Någon från skolan hade lämnat oss under helgen. Någon med en obskyr identitet. En person som alla plötsligt känner till och är bästa vän med på alla sociala medier.
"Hon som tappade mynt när hon betalade i kassan."
"Hon som kunde se på Let's Plays istället för att plugga."
"Hon som grät till sin favoritfilm."
Hur alla kunde känna till det här om en obskyr person förbryllade mig. En person kunde betyda så mycket när den inte längre var tillgängliga.
Alla tog del av rampljuset när de hade det i sitt grepp, innan det släcktes vid deras fötter.
Vi är alla främmande i en värld som inte var gjord för oss. Men det hindrar inte mig eller någon annan från att nappa åt oss det vi aldrig var menade att ha. Vi vill ha det vi inte kan få, och när vi får det så låter vi det falla från våra fingrar medan vi kravlar efter något nytt.
"Om jag också dör, skulle andra snacka så livligt om mig också?"
I mitt dagliga liv hade ingen sagt något snällt. Jag var bara en parasit som sög åt sig andras energi och uppmärksamhet. Tanken av att ingen skulle bry sig eller märka om jag försvann skrämde mig, men varvade samtidigt upp mig.
Jag vände mig till mina vänner så att de skulle veta. Ville jag att de skulle stoppa mig? Eller ville jag bara att de skulle tycka synd om mig för lite billig uppmärksamhet? Jag vet inte, men jag finner ingen ork i att försöka klura ut det.
De bara vände kinden till och suckade. Ruskade helt bort min kommentar och lämnade platsen.
Mina föräldrars schema är alltid fullpackat. Arbetar hela dagen, sover i åtta timmar och försvinner som en vindpust. Så det var en bra chans för mig att gå genom dådet.
Andan sköts ut och jag hängde som ett benlöst skal över trägolvet. Det fanns inga goda minnen jag kunde se tillbaka till. Kanske är egoistiskt av mig att vilja ha något att se tillbaka på. Eller ha någon som har positiva saker att säga om mig - även om de bara är tillgjorda för sina egna behov.

Den tunna linjen mellan egoism och altruism slipade runt min hals. Andra drog den tätare i varsin ände med ett universellt smil.