Torsdag klockan elva. Från Aspstrandens kyrklockor ljuder ett själfullt augustibudskap. En vindpust letar sin väg genom poppeln, som vänder på blad. Trädkramande ekorrar pilar omkring och upplöses i intet. På telefonstolpens topp tronar en gråmelerad duva. Utan förvarning seglar en duvhök in på grannens tomt med en mus i sitt våld. Den tar ingen notis om annat som försiggår. Mellan spjälorna på trädgårdsverandan följer shetländska vallhunden Moonshadow en ystert snurrande jänta som nynnar och dansar långdans med sig själv. Det är en dag för det växande. Blå riddarsporrar står i givakt och omsvärmas av oranga kejsarkronor, höstflox, brudspirea, pioner och violett rosenmalva. Snart går blickfånget över vitspirande dahlior, gula och röda lejongap samt ett antal kroll- och tigerliljor. Som kring en Bellmansk nymf surrar humlorna för att sen landa på det gulskimrande ljusögat Och vid svärmande vita och rosa syrener paraderar rosentry.

Efterhand börjar molnen skifta i nyans. Från benvita seglarmoln till djupgråa formationer. Snart börjar ett lätt regn falla. Ännu en dag med nedtonade kulörer, tänker Molly, och skriver det i sin dagbok. Krumelörer kallar hon sina anteckningar. En del blir till korta poem. Andra får ligga i marginalen och gro. Långa omständliga texter som inleds med O hade hon fått nog av i skolan. O tysta ensamhet var just en sådan ålderdomlig och högtravande början. Nä, fy för den lede. Sånt kan gamla lärarinnor och andra bokmalar roa sig med om de inte vet nåt bättre. Poem är förresten en beteckning hon inte använder. Miniatyrer tycker hon är ett bättre ord. Miniatyrkreatör. Detaljernas outtalade ledsagarinna. Även om det nu inte alltid blir så små beskrivningar. Men iakttagelserna utgick i alla fall för det mesta, från alldagliga ting vi lätt förbiser.

Mollys sommarlov börjar med stormsteg gå mot sitt slut så hon skriver för glatta livet. Hon tittar på sina krumelörer från dagen före och tänker på den skumma blåa skåpbilen som hon sett köra sakta förbi två gånger samma vecka. Registreringsnumret har hon givetvis fångat.

– Molly, vill du berätta för pappa om den där skåpbilen, klingade mammans röst.
– Ja men. Okej då. Ska bara lägga undan en del grejer först, svarade Molly rappt.
– Nå Molly, vad är det för gynnare du sett stryka omkring, undrade pappa Edward.
– Jo första gången i måndas. klockan 09.45. Har de nedskrivet. Sen igår onsdag 14.30. Och reg.nuffrorna har jag också.
– Hyvens. va påpasslig du är, inflikade mamma Therese.
– Men kan det inte ha varit en företagsbil? Kanske några som skulle göra ett jobb här någonstans?
– Nä, pappa, de åkte en bit och stannade ibland. Likadant igår. En bil med jobbare vet väl snabbt var dom ska göra jobbet.
– Men du, dom kanske jobbar med inbrott, sa Edward lite skälmskt.

Och innan någon visste ordet av, ringde telefon frenetiskt, och alla studsade till.
– Är det Meija? Men hej! Det var inte igår. Vad är det du säger? Inbrott hos er igår.
Samtalet pågick en bra stund och alla var idel öra.
– Hörde nåt om inbrott. Berätta, sa Edward.
– Fredrikssons har haft inbrott nångång i går. Dom kom från stugan i Santasaari vid halv nie i går kväll, och källardörrn var uppbruten, sa Therese upprört.
– Men var nåt stulet då?
– En laptop, en femhundring och fem tornedalsskedar.
– Molly, där har du dina tjuvar. Vi ringer Svante så får han underätta poliskollegorna, sa Edward bestämt.
– Men vi kan ju inte veta att tjuvarna fanns i just den bilen som Molly såg.
– Mycket talar för det.
Några timmar förlöpte och Svante ringde och bad Edward och Molly komma till stationen.
– Men det är inte sant, sa Molly i ett glädjetjut.
Jo, tjuvarna hade påträffats i Umeå med tjuvgodset liggandes i sin mörkblåa Ford Transit.
– Det är din förtjänst, Molly, att vi snabbt kunde hitta dom två skyldiga. Hade vi inte haft ett reg.nummer att gå på skulle det varit knepigare. För besväret får du en chokladask.
– Krumelörer är allt bra att ha, sa Molly, när de kommit hem.