Så lite det krävs för att hjärtat ska le
och magen ska fyllas av sång.
Så lite men ändå så härligt att se
som ljus från en ny soluppgång.
Och ljuset som lyser från dig riktigt glimmar,
och solen kom fram för att höra din röst,
och stunden på bryggan, två soldränkta timmar,
bor kvar i mitt bröst.
Så lite det krävs för att grått ska få färg
och tillknäppt bli öppet och glatt
och det som var smaklöst få krydda och märg
och avstånd bli närhet och skratt.
Så stort det som skedde när vi åter möttes,
fast ingenting skedde egentligen alls,
då solen var den som, på bryggan som nöttes,
fick kyssa din hals.
Så lite det krävs för att fyllas av hopp
så lite, men stort, det jag får.
En gåva som lyfte mig ända hit opp
där änglarna jublande går.
En blick som berättar att tillitens droppar
kan urholka stenen av vånda och skuld,
så bryggan som bär våra solvärmda kroppar
blir glädje och guld.