Små bitar av ett hjärta och ett medvetande,
lönlöst blottade för blanka ögon.
Helheten finns inte ens i henne själv.
Men skärvorna är nu där, utanför,
och hon sluter sina ögon.

En gång till.
Allt var redan sagt, men försvunnet ur henne.
Slutet på något som aldrig fanns.
Bara en tunn tråd dem emellan.
I glömska löses den snart.
Eller?

Lite värme och förståelse nu,
innan hon åter lämnades.
Inget kan hända. Allt kan hända.
Hon kan bara vänta, försöka leva som om ingenting.
Tomheten ekar mellan väggarna i hennes rum.

Sluten, men styrkan växer. Hon är där,
når bara inte ut,
då hennes ord är ett språk ingen annan talar.
Kämpar för att klara av det andra bara gör,
som om ingenting. Men för henne, allting.

En längtan förgäves.
Skuggan är så tung att hon inte kan andas.
Den kryper in genom hennes revben, in till fågeln.
Tröttheten av att ständigt bära sig själv på sina axlar.

Själv kommer hon att stå.
Blanka ögon är oförmögna att se.
Tråden, den tunna, som skulle kunna nära dem båda,
befria dem och öppna upp världen.
Kanske. Om den stärktes.
Hon tror, hon vågar
och hennes fötter kan trots hennes tyngd lyfta från marken.
Han står stadigt med ett inlåst inre.

Ta min hand,
och vi kan sväva ovan jord.
Jag kan ta dig var som helst.