Vi stod där bredvid varann.
Jag sa:Älskar dig!
I min tanke men orden kom aldrig ut!

Sorgen vällde ut som en svart matta utan slut....
när jag insåg att jag ingenting yppat

Försökte igen
men var så rädd då jag inte längre vågar röra dig.

Hatet mot mig själv tog satan i hand
Han flinade och rullade ut röda mattan
rakt ner i min redan oändliga avgrund....

Varje nödvändig uttalad känsla
lindar jag in och slänger ner
hör aldrig när den landar i djupet av min självömkan
så att plocka upp den och visa mitt sköraste inre
är en tanke som är nedbäddad i lager av år

Så rädd!

hatar mitt härdade,stenhårda skal
som kväver mitt livs flackande låga.
inget som befruktar mäktar komma in
inget som gror kan slingra sig ut