Det finns bara fiender kvar, fiender och de vi definierar som oss själva. En definierad fiende tycker inte som vi, klär sig kanske inte som vi, en fiende delar inte grundläggande värderingar med oss, fienden är dum, ond och fienden har fel.
Vi behöver inte lyssna på fienden. Vi behöver inte tala med fienden för fienden är en fiende till allt som är gott, fienden är allt vi inte är och fienden är inte mänsklig.
Fienden har förverkat sin rätt att komma till tals och är bara värd förakt när den trots det talar ändå och fienden är den vi ser framför oss när vi skriver om hur präktiga vi är i vår infobubbla.

Tribalismen har fått en ny savann att dela upp oss på. Men vi kallar det inte stammar och byar längre. Vi kallar det facebookgrupper, vi kallar det instagramkonton och twittertweets, vi kallar det likasinnade.
Vi kallar det andra fejknyhet och dålig källkritik. Vi kallar det andra för dumhet och hånar med envetna krigdsdans-memes för att få det som är vi att cementera murarna utåt.

För utan ett utanför finns inget vi. Med öppna sociala gränser blir vi:et innehållslöst, då skulle vi kunna vara dom, då försvinner speglarna vi berömmer våra åsikter i och blir till fönster. Fönster som precis som när du var liten och första gången såg upp i en stjärnklar natthimmel och insåg att det där, det var rymden, ger svindel och eufori på en gång.

För fönster gör, precis som rymden, dig sårbar. Sårbar och liten. Och då är det lättare att stänga ute istället för att släppa in. Lättare att se i spegeln på ”oss”, med igenkänning och förstås kärlek.

Men det är ändå instängt.