Glasbron är skör under mina skor
som tag och lov är stadiga men just nu
just nu
önskar jag att jag var försiktigt barfota

För trots att det är mörkt nog så mina
pupiller närapå värker så vet jag
vet jag
att under bron väntar en avgrund

Jag känner doften av en skummande flod
Jag anar en kommande kastvind
Ett lätt krasande
En vag föraning om annalkande katastrof

Så nu
nu
ser jag nästan fram mot fallet
rädsla skadar mer än smärta
och faller jag är det åtminstone färdigt
och rädslan slut




Men

men jag tänker inte hoppa själv
jag tänker inte sluta gå
om det är ”mannen” i mig som inte klarar av att ses som svag
om det är ”kvinnan” i mig som inte vill vara till besvär för de efterlevande
om det är barnet i mig som ser fram emot ett kommande liv med hoppfulla drömmande blå ögon
eller åldringen som vist och envist tänker att så ”länge jag kan så ska jag”
spelar mindre roll
för jag lyfter en fot och tar ett steg till längs med bron

Varesig jag vet vart jag ska eller inte
ska jag framåt
framåt