Saknad så in i helvete. Så själv. Behöver ingen utom du, som är precis som du. Ibland vill jag bara vara jag men andra dagar som denna är jag naket fattig utan en enda jävel.

Gick på söders gator till Mosebacke. Varenda kullersten med din sula i sig. Varenda utsiktsplats med din före detta blick. Terassen lämnar hål av vår symbiotiska frånvaro. De bänkar som har avtryck av tysta samtal saknar nu värme. Septemberdis blänker över färgen där.

Katarinahissen visar Slussens gapande hål av urgrävda vägar som inte längre får eller överhuvudtaget kan beträdas. Det enda som återstår är framtidens oklara gator där vi kanske inte ens ska vandra. De outsagda slutet mellan oss resulterade till två slumpmässigt icke passionerade sagor som nu lämnar åtrå hos icke tillfredsställda två.

Den saknad som Stockholm lämnar väcker promenadens längtande mål. En vandring som aldrig tar slut. Jag ramlar i diken mellan rännstenar och snubblar över Katarina kyrkogårds kastanjer. Jag hör de dödas uppmaning till vila. Tranströmers stenbänk låter mig sitta men den lockande lidelse av min eftermiddags vila drar mig starkare.

Kasta kullerstenarna i mitt huvud. Släng mig från hissens höjd ner i den forna tidens avgrund. Låt mig sova på bänken där ingen ser o begrav mig till nästa station så att människan glömmer att sakna mig. Sen ser vi ju var jag far då. Var Stockholm tar oss nästa gång.