Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen i hundratals.

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.

Utdrag ur "Den Halvfärdiga Himlen" av Tomas Tranströmer.

-

Vi tar oss ut på taket och breder ut våra filtar. En picknick timmarna innan slutet.


Fredag, september, strax efter två.

Så kommer det att stå i framtidens historieböcker; fredagen den tolfte september år 2084 så slutade världshistorien. Inte mänsklighetens historia, den fortsätter med de som har tagit sig härifrån, jag undrar om de sitter någonstans lång ute i det svarta och tittar genom stora fönster på vårt bleka, blå klot, om de sitter med näsorna tryckta mot rutorna och väntar.


Vi sitter på taket av en skyskrapa, så nära himlen, så nära himlen, Lex , Qinna och jag, och det är så stilla, allting, så svårt att tro att det faktiskt kommer att hända, en del av mig tror inte, en del av mig tänker att. Att tillfället kommer passera och vi kommer att leva, de hade fel hela tiden, de räknade fel på hundratals år när de sa att nu kommer jordens kärna expandera och kasta skorpan ut i universum -

och att vi som är kvar, vi kommer att hinna uppleva tryckvågen, explosionen, kanske till och med tillfället när vi passerar genom atmosfären, kanske en sekund av liv i rymden.


Himlen är blekvit ovanför oss, jorden tyst under oss.
”Man skulle varit kunglig. Fan. Det skulle man”, säger Qinna. Hennes svarta hår blir en hård kontrast mot den vita himlen när jag kisar mot henne.
”Eller känd”, säger Lex. ”En jävla rock star vars talang inte kan tillåtas dö med jorden.”
”Jag trodde vi hade pratat klart om det”, säger jag. ”Shit happens.” Lex skrattar.
”Man skulle typ... skriva ett meddelande, ni vet över en hel kontinent typ, så att det syntes där de sitter i sina jävla farkoster i tyngdlösheten och flyter omkring, 'FUCK YOU' över hela USA.”
”Kanske de skulle ha lite survival's guilt, åtminstone”, säger Qinna. Hon blundar och vänder ansiktet uppåt fastän solen är dold bakom molnen, ljuset i bleka strimmor över taket där vi sitter.

Staden är hundratals meter nedanför, gatorna är tomma och tysta. Det suger till i magen när jag tänker på kärnan, jordens kärna, epicentrat, hur det kokar och brinner, hur det har gjort det i flera miljarder år och varför inte några ynka år till, varför inte, varför nu -



Jag är märkligt medveten om min kropp, hjärtslagen och andetagen, de livsuppehållande systemen, livstecknen, de känns så svaga och meningslösa, nu. Den tunna huden på handlederna och pulsen inunder, jag undrar hur många gånger mitt hjärta har slagit och. Tänker att det inte är nog många. Jag är medveten om min tyngd mot skyskrapans tak, sextionio kilo kött och ben och blod, min handflata mot underlaget som om jag håller emot eller tar spjärn. Håren längst armarna, de står på ända, det är kallt här uppe under himlen och jag drar åt mig filten jag tog med mig, kryper in i en kokong av lilarutig bomull.




Lex har duktat upp med choklad och röda äpplen och pärlande källvatten, det är hans val av sista måltid, jag ville ha kaffe men det gick inte längre att få tag på, Qinna dricker champagne som hon snott gud-vet-var, jag äter saltlakrits och tänker att det gärna hade fått vara natt, jorden hade gärna fått gå under på natten, jag skulle vilja se stjärnorna en sista gång.

De Viktiga, de som sitter ute i Vintergatan och tittar på oss, de ser stjärnorna, jag inser det i stunden, att de sitter där ute och de kommer att resa genom stjärnorna tills de hittar någonstans att stanna, och. Det är så jävla fel, allting.


Det åker förbi Glidare, små sådana med kanske tio personer i varje, de åker förbi i höjd med oss och någon gestikulerar i en fråga – vill ni komma ombord? - men vi skakar på våra huvuden för vad är poängen, Glidarna är inga rymdfarkoster, de kanske kan klara kastet ut ur atmosfären, kanske kan stå emot kylan några minuter innan de blir till frusna kistor för sina passagerare, för evigt svävande genom mörkret.


Jag kanske inbillar mig men jag tycker att det doftar aska, jag tänker på allt det som ska förkolnas, inte bara jordskorpan utan också fem miljarder människor. Allt som vi någonsin byggt upp. Världens sju underverk.

Tänker på världshaven och hur vi inte har hunnit utforska ens en bråkdel. Hur det nu är för sent. Hur det lever varelser på de mörkaste av havsbottnar som vi aldrig hann upptäcka. Hur de är närmast den brinnande kärnan.


Jag vänder mig om för be att få smaka Qinnas champagne, ser att hon gråter, tyst gråter hon, Lex har inte märkt något, han sitter och väljer i sin chokladask.

”Qinna.” Hon skakar på huvudet.
”Förlåt, förlåt, fan.” Hon torkar bort tårarna. ”Så jävla...”
”Jorden är på väg att gå under, det är okej att gråta”, säger jag. Då tittar Lex upp.
”Inte varje dag man väntar på apokalypsen”, säger han, sätter sig nära Qinna, lägger armarna om henne. Det får mig att tänka på mina blodsband, de jag klippte, och det bränner i hjärtat och bakom ögonlocken.


Så kränger världen; någonting rör sig djupt ner, inuti, en inte helt regelrätt jordbävning, och skyskrapan svajar, för en sekund tror jag att den ska falla och det suger till i magen, jag är nära att spy upp min sista måltid och vore inte det ett jävla antiklimax, men så blir det stilla.

Qinna och Lex ser, som jag, ut mot havet. Vattnet är på väg inåt. En vägg av hav som har tagit sikte mot land.

”Tsunami”, säger Qinna, liksom andlöst, och det är. Oväntat. Jag hade tänkt mig något mer plötsligt, liksom ingenting och sedan allt på en gång, från stillastående till kastet ut i mörkret, men först detta, alltså.

Vi kryper på alla fyra fram till kanten och ser på när vattnet täcker allt i sin väg, sliter med sig allt den passerar, jag tappar tidsuppfattningen, men gatorna nedanför är borta och plötsligt sitter vi ovanpå en glaspelare som sticker upp ur havet.



Länge ligger vi där, tittar ner på bilar som flyter som barkbåtar längst gatorna. Då och då nås vi av ljud som från explosioner, Lex säger att det nog är jordskorpan som börjar spricka upp.

Så blir det varmt. Jag tänker på eld som läcker ur sprickorna, miljongradig värme, havet börjar ånga och det blir dimmigt, utsikten vi har haft är borta. Vi sitter bland molnen på vår bergstopp av glas och stål.



Jag tänker på Mars röda sand, hur den kommer att kännas i händerna på de första som får möjlighet att röra vid den. Marssand över mänsklig hud, jag tänker på stjärnorna, och mörkret, och eoner av tid som passerat och ska passera, på hur allt vi gjort liksom är förgäves nu, på hur jag kanske ändå inte borde avundas de som ska flyta runt i sina enorma metallkokonger i många år framöver, kanske för alltid, de som kanske kommer att leva resten av sina liv instängda, de som kommer att glömma hur det var, det här, det här livet -

de som inte har fötts än, de som följde med ombord inuti sina mödrar, de som aldrig får chansen, de som kommer att få uppleva saker som vintervita skogar och solnedgångar över havet och regn mot asfalt enbart genom filmer -



”Inser ni vilken jävla komplimang det är att det är er jag väljer att dö med?” frågar Lex. Vi ler lite, fast det gör ont, ler genom sorgen och jag förstår inte varför jag inte gråter, men det är som ett vakuum, på insidan, jag kan inte -
”Jo, detsamma”, säger Qinna.



Men så blir jag less på att vänta, känner mig som någon vars livsuppehållande maskineri dragits ur, som om jag bara ligger och väntar och den där onödiga sträckan av tid när man fortfarande lever men inte kan överleva, och jag vill inte vara hjälplös och stilla, jag vill -

jag reser mig upp. Lex och Qinna tittar upp på mig.

Jag tar ett djupt andetag och det suger till i magen som om jag redan faller, och jag säger ”jag tänker hoppa.”
De ser på mig som om de förstår precis vad jag säger men inte vill förstå.
”Lorna...” säger Qinna. ”Vattnet är säkert ett tjugotal meter djupt, du kan överleva fallet.”
”Osannolikt”, säger jag. Minns något jag hört om att om man träffar vattenytan efter ett fall från en viss höjd så blir det som att landa på fast materia. Jag kommer åtminstone förlora medvetandet. ”Jag kan inte vänta mer. Jag kan inte.”

Jag kliver upp och ställer mig på kanten. Plötsligt kan jag gråta. Tittar ner på den ångande ytan, det har blivit svårt att andas på grund av värmen, jag tänker på åkattraktionen Fritt Fall som jag åkte hundratals gånger när jag var yngre, tänker att det nog är precis så det kommer att kännas, en sista deja vú.

Jag vill dö genom självmord, högt fall eller drunkning, vilket det nu blir, jag vill dö så som miljontals människor före mig har gjort, inte genom explosionen, vill inte dö med jorden, jag vill inte.

Jag vill inte dö.




De borde kanske protestera, men vi vet ju att skillnaden i tid bara är några minuter, högst en timme, att det vore lönlöst, och kanske tänker de som jag, att åtminstone detta borde vi få välja själva, hur vi vill försvinna.

Jag gråter så att jag inte kan andas, jag vill säga att jag älskar dem och jag vet att de vill säga att de älskar mig, men jag kan inte, jag kan inte.

Qinna sträcker sig efter min hand, håller den ett ögonblick, släpper.



När jag tar steget ut kommer jag att tänka på en replik från en gammal film jag såg en gång, en från förra årtusendet -


jag kan flyga, jag är inte rädd


- det får mig att le precis innan jag faller.