Du ser inte det trasiga.
(Det fula, felplacerade, vilsna, bortslängda.)

Men jag vet att det känns.
Att ditt hjärta slår lika hårt som andras.
Och att du vaknar med panik i hela kroppen varje natt.
(I din mardröm kan du inte bli av med händerna runt din hals.)

Du hör alltid den där rösten som säger att du inte kan.
Inte har viljan, kraften eller kapaciteten.
Men med varje steg kämpar du fram varje andetag.
(För någonstans kanske du duger.)

Vinden kanske slår ner dig.
Precis som den slår ner alla andra runt omkring dig.
För ingen är stark, ingen är modig, ingen är hel
(i din värld.)

För allt blir lite lättare om du i alla fall låtsas som att allt är bra.

Även när världens hela existens faller omkull.