Det börjar bli rutiner av mig ändå.

Första sekunderna är ångest. Blixtsnabbt räknar hjärnan på vad jag ätit, kalkylerar hur mycket hud som nuddar lakanet, på hur armarna väller ut över kanterna på tshirten.

Magen vänder sig då. Hungern rasar ner i fötterna, fastnar som fotsteg på golvet.
Jag sätter på kaffe. Försöker andas. Misslyckas ibland, kollapsar. Soffa och säng är mina fort de dagarna.


Ibland har jag redan planerat att vara mer än jag är och då sminkar jag mig för att komma in i karaktär. Inbillar mig att folk inte ser hur tjock jag har blivit om kinderna. Det är där det syns mest, i skuggan där kindbenen förut penetrerande varje bild, skapade skuggspel att förlora sig i.

Jag saknar bräckligheten. Att se benens former, de mörka partierna där skulderbladen böjer sig.
Jag saknar att vara späd. Det är ingen som tror mig när jag säger att jag mår dåligt.

Sen går showen igång och jag sveps med den. Det är som att se en biofilm som uppslukar, som äter tid som popcorn. Jag tycker om huvudkaraktären men jag tycker inte om mig själv. Det blir paradoxer att skriva dikter om. Jag lyckas aldrig riktigt sätta fingret på dem.


På kvällen, när ridån går, vaknar jag upp som ur en våldtäcksdrog, panikartat stirrande på mina händer. Hur mycket har jag ätit idag?
För mycket. Svaret är alltid för mycket.


Jag fastnar i hörnet med sämst täckning, kanten av köket. Min bror kommer, lyssnar på mina nya ligghistorier, jag försöker nysta upp hans. Han kan gå när som helst men han stannar, äter chips och kladdkaka med mig. Jag dricker kaffe med havremjölk. Det är en del av rutinen.
Sen går han och jag påminns om att jag vill gå ut för idag. En sista stund. Fånga solnedgången på bild och kvällsluften i lungorna.


Jag springer längst vattnet. Många joggar här, jag är inte ensam men ifred. Ibland går det, jag får fart och inte håll och halvtimmen går snabbt, ackompanjeras av mina svaga bens trummande mot asfalten, mot varandra.
Känslor får lov att löpa amok, det gör inget.
Här finns det plats för er.


Ibland, inte alls. Jag är större men ändå för liten för alla känslor och då vägrar benen att pinna vidare. Då sätter jag mig mitt på röda sten och är filmiskt bruten ett tag. Lyssnar på Simon eller the Killers, räknar andetag, förlorar mig i vetskapen att man kan dö olycklig och att det mest troligt, ändå, att det är det som kommer hända mig.

Livet har knullat mig i ansiktet hela jävla tiden jag haft här, brukar jag säga. Jag tycker om att höja mottagarens ögonbryn. Och jag har svårt att greppa orättvisan i allt. Att jag hade fått det lyckliga slutet och det togs ifrån mig, skrevs en fortsättning utan min tillåtelse. Det är ingen som berättar sagor om sådant.


Det blir kallare, svårare att hänga mig kvar som en skeppsbruten på stenen. Jag trampar in små ord, ibland helt fristående från varandra. Han brukar ringa. Vi brukar prata, länge. Jag har gråtit. Jag har vandrat hemlöst mellan klippans konstkafe och varvet, hans röst i örat är lugnande på något sätt. Mörk och melodisk och tillåtande.

Helen Sjöholm. Gemensamma vänner. Podcasts om dussinmentaliteter. Jag går och handlar, hinner komma hem, sparka av mig skorna. Volontärarbete och SD. Analyser om lögnretorik. Familjehistorier och tystnad.
Han ser inte hur jag ler när han säger något smart, nej, klokt.


Och utan att märka det eller kommentera världens rörelse har molnet i bröstet skingrats. Det blir cigarettrök, inte blymålningar. Jag landar i köket igen, går igenom alla konstreferenser jag kan, skrattar åt hans improvisationer.
Han är duktig. En dag ser jag honom på en scen eller i rutan, intervjuad.
Det är också världens gång.