Hon håller andan.

Tårna vickar i takt med Chris Martins röst. Hon har alltid älskat hans stämma och hon har ända sedan hon var liten drömt om att en dag se Coldplay live. De spelade i Göteborg för några veckor sedan och hon kunde inte vara där för hon var fast på ett jobb hon verkligen avskyr. Frenetiskt städa operationssalens väggar. Vem vill ens göra det? Blod. Det är blod precis överallt och det är Livas uppgift att se till att när nästa patient kommer in ska det inte synas att någon varit där förut. Nu sitter hon med benen över kanten och hör orden

lights will guide you home
and ignite your bones
and I will try to fix you

medan hon sätter kniven i underarmen. Hon skär rakt över kompassen hon har tatuerat in i sin sleeve. Hon studerar blodet och just när Martin sjunger om tårar som forsar rinner blodet ner mot handen. Hon kupar den och fångar upp det. Tittar på det och tänker att det är precis allt hon har kvar. Det blod som gör henne levande. Näven pressas ihop och blodet sipprar ut mellan fingrarna. Hon blundar och lyfter ansiktet mot himlen. Solen skiner fortfarande mot henne. När solen gått ner ska hon ta ett beslut. Inte en sekund innan det ska armarna förblöda med henne. Hon vet vad hon gör för hon har gjort det så många gånger förut. Det finns värme i strålarna som nuddar henne, men sensommaren gör sig påmind i vinden. På andra sidan kanalen har de byggt hus i regnbågens kulörer. De tar plats bredvid de gamla faluröda radhusen och trycker ut dem. När hamnade idyllen i skuggan och gav plats åt spetsiga kanter och enorma fönster? På marken syns konstgjorda grönområden och någon som rastar sin hund mitt bland stadsdelen som är mer asfalt och betong än någon annan del av staden. Några kilometer bort finns både skog och hav, men hundratusen människor väljer att bo just på andra sidan av kanalen. Hon dinglar med benen över kanten och sätter ner den blodiga handen mot stenpartiet. Där lämnar hon ett rött avtryck som för evigt ska påminna om henne. Hon trycker in kniven i armen en gång till. Lite längre ner denna gång. Snittet förstör Pocahontas vackra läppar. Hon var bara femton när hon tatuerade in Disneyindianen under kompassen. Hennes mamma svor så mycket att de saliven sprutade i ansiktet på Liva. Det svider till när kniven skär igenom huden. Kanske skär hon lite för djupt för smärtan blir så påtaglig att hon lägger ner kniven och pressar sin hand mot den blödande klyftan. Det bultar i armen och hon försöker ta det där djupa andetaget. Hon kommer på sig själv med att hålla andan istället och när hon kvider till ser hon kniven ramla ner över kanten. Helvete tänker hon. Hon vet att kniven inte är hennes utväg, men den skulle ge henne ro innan slutet. Fan.

Jona kommer in i operationssalen och höjer rösten när han ser Evina putsa britsen. VAR ÄR LIVA? Han spottar när han pratar. Evina vill skaka på huvudet och säga att hon inte har en aning, men hon stannar till med blicken en stund. Den där löjliga mustaschen som deras chef sparar ut som för att se lite manligare ut tittar rakt på henne. Det är egentligen bara några strån här och var som påminner om konturerna en riktigt snygg mustasch skulle kunna ge. Han har skägg också. Det är nästan lika glest. Ljudet när han kliar sig i det är så obehagligt att det vänder sig i magen på Evina när hon hör det. JA, EVINA. VAR ÄR HON? HON SKULLE VARA HÄR FÖR FLERA TIMMAR SEN, fortsätter han och låtsas som att hon bara inte hört honom första gången. Det är uppenbart att han är för stolt för att medge för sig själv att hon bara inte hade lyssnat. Inte här, svarar Evina när hon rycker upp näsan. Jona fräser när han går ut från operation 2. Där inne är han inte chef. Liva behöver inte ens komma till jobbet idag för han kan inte göra något ändå. Ingen vill ha jobbet, så hur mycket frånvaro hon än har så är hon svår att byta ut.

Telefonen vibrerar bredvid henne. Det är bara en emoji av en mustasch som dyker upp på skärmen. Det är allt hon har orkat döpa sin chef till. Den slocknar och han lämnar ett röstmeddelande. Hon kan ändå inte lyssna då hon inte bryr sig nog för att ta reda på koden hon behöver. Det känns gammeldags att lämna ett sådant meddelande när det finns sms, men han förstår antagligen inte hur han ska göra för att skriva. Hon blickar ut över vattnet igen. Det är stilla, men den där förbannade mobilen vibrerar igen. Den stör när hon försöker samla tankarna till att avsluta något hon påbörjat. Ett liv. När hon svingar iväg telefonen mot gräsmattan ser hon att det är Evina som ringer. Hon tänker inte svara. Det bultar för mycket i armen och hon orkar inte höra ljud. Någonstans där smärtan toppar dunkar det lika mycket i huvudet som i det öppna såret över indianen. Om världen bara kunde tystna. Bara en liten stund så att hon kunde få ro att tänka. Hon behöver det. Hon måste få tänka. Solen kommer gå ner om två och en halv timme. Tiden rinner ut över stenkanten och ner i kanalen. En smärtvåg strålar i armen upp mot axeln och hon spänner överkroppen. Fan. Jag behöver kniven. Det är ett sådant tillfälle när tankarna inte korsar utan krockar. Hon stönar när det blir för mycket på en gång. Alla ord i huvudet är en röra och de bildar inte ens meningar.

Fötterna dinglar i luften ut med murkanten. Nedanför vilar staden framför glittrande vatten medan Liva tappar kontrollen över sitt eget liv. Hon ser sig om och fångar upp en prästkrage. När hon var liten satt hon med sina kompisar och försökte ta reda på om Liam älskade henne eller inte. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte. När bladen på blomman tog slut visste hon. Liam älskade inte henne. Eller så gjorde han det. Kunde en vit blomma verkligen veta? Nu skulle den berätta något annat. Hon håller i prästkragen och tittar på den. Låter den vila en stund på låret medan hon trummar med fingrarna mot muren. När hon tar upp den igen viskar hon Dö. Eller leva. och drar ett blad för varje ord. Dö. Åtta blad kvar. Leva. Sju. Det sista bladet är domen för dagen. Dö.

I walk to the borders on my own
Fall in the water just like a stone
Chilled to the marrow in them bones
Why do I go here alone

Agnes Obele hörs från mobilen på gräsmattan. Den ljuvaste stämma Liva känner till sjunger om att falla ner som en sten och frysa sig sådär kall. Precis så kall som hon kommer att bli om hennes kropp slipas mot asfalten. Dö. Sa blomman verkligen att hon skulle dö? Om två timmar ska hon göra det. Alldeles nedanför muren är ett brant stup. Om hon väljer att ställa sig på kanten och falla ner kommer hennes hjärta att stanna av skadorna från bergskanten och asfalten bredvid. Hon kommer att sluta andas. Smärtan kommer att upphöra. Ångesten i kroppen kommer att förtvina. Det gör mer ont inom henne än vad det gör i kroppen. Hon försöker samla sig, men det spritter i henne. Hjärtat klappar fort och hon försöker på något sätt dra i tankarna som går i hennes huvud. Det gör så ont i själen att hon bara vill skrika rakt ut för att orden attackerar henne i en sådan fart att hon inte ens hinner reagera på om monstret inom henne älskar henne eller hatar henne. Hon hör bara tankarna som ett enda tjut och trycker in fingrarna i tinningen, griper tag i håret, drar. Det slutar inte. Hon känner så mycket på samma gång att hon bara vill släppa ut sig själv från kroppen. Innan klockan hinner slå 19.47 faller tårarna och hon börjar undra om hon verkligen ska dö. Det är en timme kvar till solen går ner och hon har lovat sig att ta ett beslut då. Hon springer bort och hämtar telefonen. Den visar flera meddelanden från Evina. Hon läser dem inte ens, utan skriver bara.

Jag fattar inte om jag vill leva eller inte. Vad gör du?

Evina är hennes bästa vän. När allt är rörigt är det hon som tar Liva tillbaka till planeten. Allt kan irra runt i en tornado runtom, men Evina har förmågan att få henne att stå där mitt i kaoset och inte känna av det. Hon svarar. Jag går. Till dig kanske? Är du hemma? Liva drar fingrarna över skärmen. Väntar med att svara och funderar på om hon ska säga exakt var hon är. Vilket berg hon sitter på. Hon svarar bara nej. Evina läser meddelandet, men svarar inte och Liva kan inte sluta tänka på om hon verkligen måste ta ett beslut om 52 minuter. Hon tar upp en prästkrage och drar maniskt blad efter blad. Leva. Dö. Leva. Dö. Dö. Den slutar på Dö igen. Hon vill inte dö. Vad ska hennes mamma säga när hon får veta att Livas kropp hittats på en gata där små barn hoppar hage och sparkar boll? Det har länge funnits många tankar hos henne, men hon har hela tiden vetat att hon inte vill dö. Hon vill inte det. Hon vill bara inte leva. Det är alldeles för tungt och just idag orkar hon inte mer. Det är så många känslokrockar inom henne att hon inte orkar gråta ut dem lika fort som de fyller hennes kropp och svämmar över. Telefonen lyser upp flera gånger. Evina skriver igen. Vad gör du? utan någon emoji. Drunknar, Evina. Jag drunknar i mig själv. Jag fucking dränks. Efter det kommer inget svar och Liva tittar på klockan så länge att hon hinner se den gå från 20.22 till 20.27. Hon gråter tills hon inte kan andas längre. Andetagen är korta och hon kippar efter syret. Blodet rinner fortfarande från pocahontas röda läppar. Hon är svag i kroppen när hon lägger sig på murkanten. Hon tittar upp mot den mörkblå himlen. Det är inte många minuter kvar innan hon ställer sig på kanten.

Jag vill inte dö
Jag vill inte dö och inte heller leva.
Jag vill inte leva.
Jag är bara vid liv.
Jag vill dö.

Hon ställer sig på kanten och hör ingenting förutom de aggressiva tankar som plockar varenda lugn cell i hennes kropp. Fåglarna runt henne har tystnat. Vinden har tystnat. De sista strålarna lyser upp bron över kanalen.

Hon håller andan.

En hand flätar sig i hennes blodiga fingrar. Hon blundar. Evinas parfym avslöjar henne.

Hjärtat. Om du behöver dö så hoppar vi. Om det däremot finns en liten del i dig som vill leva så kan vi sitta här och vänta ut smärtan.

Tornadon stannar. Hon vänder sig mot Evina och kramar om henne. Jag kan leva om du lovar att alltid hejda tyfoner som sköljer ner mig i djupet. Jag kan leva för dig och kanske till slut för mig. Kan vi leva? Hennes kram blir svagare och Evina hinner precis fånga den taniga kroppen som svimmar ut mot stupet. Hon balanserar med Livas kropp mot sig och lyckas lägga henne ner på muren. Hon tar upp telefonen för att ringa ambulans, men skräcken smäller till henne i ansiktet och hon lägger sig mot Livas kropp och gråter. Hon är stark varje dag när Liva ser på, men inte just nu. Hon lyssnar till Livas hjärtslag och utan att flytta örat från bröstkorgen lyfter hon telefonen och ringer efter hjälp. Ambulansen är på väg och Evina stryker sin vän i ansiktet. Hon kan inte sluta gråta. Hon gråter så högt att hon till slut kvider ut i ett skrik. Hon är så rädd och så lättad på samma gång. Kan vi leva, var de sista orden Liva delade innan hennes kropp slutade orka. Evina kramar så hårt att hon är rädd för att ta sönder den sköra personen framför henne. Imorgon ska de vara vid liv. Dagen efter det ska de leva.