Ingen hade märkt något då, förrän nu, några månader senare. Hon hade ju alltid varit så öppen, mild och glad och lyssnade som många andra nyss fyllda femtonåringar på Creedence hit Bad moon rising, Zager & Evans In The Year 2525 och dylika slagdängor. Och i skolan hade det rullat på som vanligt. Om inte strålande, så i varje fall hyfsat. När så skoldagen denna kulna oktoberdag var över satte sig hon och hennes klasskompis Tanja på sina minibikar och trampade hemåt. Helt apropå ljöd ett förfluget ord genom luften och träffade Rose-Maries innersta:
”Olycklig, är du olycklig?” undrade Tanja med allvarsam min.
”Klart jag inte är. Va har du nu fått för dig”? utbrast Rose-Marie indignerat.
”Om det är något berättar du väl”, sa Tanja.
Rose-Marie teg och vännernas vägar skildes för den dagen. Genom Tanjas yttrande kändes den där klumpen i halsen än mer påtaglig. Det kändes som om Tanja försetts med röntgensyn och i detta nu satt och skådade in i hennes omkullkastade tillvaro. Kanske hon ändå visste ….
”Och i skolan. Hur går det i skolan. Är lärarna okej?” undrade mamma Elna.
”Javars, korvstoppning i vanlig ordning”, svarade Rose-Marie liknöjt.
”Och Tanja hur klarar hon sig: Hon syns här allt mindre. Är det någon fnurra på trådan? Är ni osams?” fortsatte mamman.
”Tjatmoster, lägg av”, väste Rose-Marie.

Inget mer blev sagt och Rose-Marie spenderade kvällen på sitt rum en trappa upp. Som ett brev på posten kom tankarna smygande på hur det skulle komma att bli. Vad skulle de säga om de visste det ingen någonsin skulle få veta? Kvällsmackan hon nyss hade ätit smakade bara så där men hon yppade ändå inget om hur hon kände sig. Sin morsa gav hon bara glidande svar och farsan undvek hon med blicken.

Natten kom och den tilltagande vinden fick telefonins järntrådar att gnissla så där olycksbådande som en gång förut. Och väggarna i 40-talskåken knakade och lät som bara en sådan kåk kan. Men en uppmärksam lyssnare som Rose-Marie kunde också uppfatta ett annat slags ljud utifrån vindstrappen. De tjugoåtta trappstegen kunde nämligen inte passeras obemärkt. Spänningar i träet gav upphov till ett rytmiskt knirkande. Hon räknade stegen och började ängsligt titta bort mot dörren till sitt rum. Vid det här laget upphörde knakandet men steg och en efterföljande andhämtning hördes utifrån hallen. Rose-Marie hörde dörrhandtaget röras och kände blodet isas. Inget mer hände dock och stegen dog bort. Hon andades ut.

Vid frukostbordet morgonen därpå satt Rose-Marie Lönn tyst och slöstirrade på tallriken med havregrynsgröt och lingon. Hon tänkte på hur lätt livet varit förut när hennes biologiska far levt. Fyra år hade gått sen han fått en massiv hjärtinfarkt och avlidit. Mamman Elna hade sen gift om sig med en i hennes tycke läskig vitvaruförsäljare. Albert Ystanå, som han hette, satt framför Rose-Marie och inmundigade kaviarsmörgås och lättöl. Mamman hade länge lagt märke till dotterns avvaktande hållning gentemot styvpappan och kom därför med ett förslag:
”På lördag kunde väl ni två åka till Lule och shoppa. Alf, hade tänkt titta efter nån gåbortkostym, och du Rose kunde väl gå och titta på dunjackan du så länge önskat dig”, sa Elna i en förbindlig ton.

Rose-Marie försökte hitta på ursäkter för att inte behöva åka men genom att Tanja också skulle iväg med sin syster på något kalas såg hon det som lönlöst att motsätta sig detta. Och hela den fredagen mådde hon illa. Det knöt liksom ihop sig och hon började måla upp skräckscenarior. Men inget av detta hade hon berättat om för någon. Inte för mamma, inte för Tanja och inte för Dagmar som gick i en parallellklass. Senare på kvällen såg hon på ett gripande avsnitt av Ironside och kände sig något bättre till mods. Och ingen vind blåste den natten.

Resan till Luleå förflöt utan intermezzon men på hemvägen började styvpappan ställa närgångna frågor om eventuella pojkvänner, vilket gjorde Rose upprörd. Han ömsom smickrade, förmanade och hotade henne:
”En näpen tös som du ska välja sitt sällskap, annars vet man inte var det slutar. En och annan gång har jag varit tvungen att mota Olle i grind för man vet ju inte vad såna ena kan få för sig.Och om sommaren gå i korta kjolar tycker jag inte passar. Men sånt behöver jag väl inte säga åt en flicka som nog förstår sitt bästa”, mässade styvpappan medan handen lätt berörde hennes knä.

Oktober var detsamma som regn och på söndag förmiddag föll det ymnigt över Aspstrand. Åskskurarna avlöste varann, men var kortvariga, och vid ett-tiden hade de helt upphört. Nu tog höstsysslorna vid, och både löv och trädgrenar rafsades ihop och lades för sig. Samtidigt flyttades några vinbärsbuskar för att ge plats åt en björk. Elna började bli trött och stod lutad mot sin räfsa när en vännina dök upp. I samma stund gläntades det på ett garagefönster och någon var idel öra.
”Jaha, vad kucklade ni två om då? Låter vi den käringen hållas dyker hon väl upp här titt som tätt”, fräste Albert någon halvtimme senare.
”Inget särskilt, och hon gör inte en fluga förnär. Asta bara lyssnar”, svarade Elna.
”Jo, men sen sprider hon dynga omkring sig. Bara en tacksam lyssnare. Jo, jo sånt känner man till.”

Elna dråsade utmattad ner i snurrfåtöljen och började förstrött bläddra i höstpriskuranten från Rowells. Albert tog bilen ut som han alltid gjorde när galoscherna inte passade. Även Rose-Marie kände av spänningen, men förblev tyst på sitt rum. Och en förtätad veckostart var i antågande.

Mändagsmorgonen kom och Rose-Marie betraktade sig själv i spegeln. Blekheten framträdde som starkast just då. Med ett vant handlag tillförde hon mascara och puderrouge och gav sig skyndsamt av till skolan.
”Rose-Marie, du är sen!” väste bilogiläraren Eje Holmander och gick över i en utläggning om fotosyntesen. Efter lektionen förklarade hon det hela med att morsans cykelkedja behövt oljas och att hon länge och väl fått leta efter smörjkannan. Elna hade den här morgonen bråttom till sitt jobb på Konsum och kunde inte få skjuts av Albert som vid halvsjutiden farit till Piteå och nån företagarträff.
”Det är ju inte med flit jag gör så här”, förklarade hon.
”Nej, det måhända, men det duger inte att varannan vecka släntra in när lektionen redan börjat. Du förstår nog att jag måste kontakta dina föräldrar.
”Nej gör inte det! Jag lovar bättra mig”,framstötte Rose bestört.
”Till föräldramötet nästa mänad vill jag se en ändring. Du har tre veckor på dig”, avslutade Holmander.

Vid lunchen träffade Rose sin kompis Dagmar som tyckte att de två efter maten skulle gå på Citykafét och spela jukebox. Dagmar bar flätor och var rätt lång för sin ålder. I skolan var hon idog och visste precis vad hon skulle bli, nämligen musikfröken.Till en början kände sig Rose modstulen och ur slag men Dagmar insisterade på att inget driver en framåt som musik och Rose kunde bara hålla med.
”Ah, det ä den där hippa instrumentallåten, vad den nu heter …”, sa Dagmar och satte sig mitt emot två sextonåriga killar vid jukeboxen.
”Albatross är namnet”, sa den ljusare av de två.
”Men så kan väl ingen heta”, inflikade Dagmar.
”Låten toka, det är ju Fleetwood Macs stora hit”, svarade den ljuse med ett flin.
”Och du Rose varför ser man dig så sällan. Har du gått under jorden? Försökt kontakta dig men nej. Antingen är du utflygen med din farsa eller så är du på bio nånstans”,undrade den mörke av de två.

Mycket mer blev inte sagt utan Dagmar ställde sig framför Jukeboxen och krånglade ner mynten. Snart ljöd Keith West’s Excerpt from a teenage opera över hela lokalen. Grabbarna tackade efter en stund för sig och travade ut medan Dagmar beställde en kopp kaffe och varsin citronbulle. För en gång skulle mös Rose och tyckte Dagmar var hip. Plosligt blev Dagmar allvarlig och undrade i förtrolig ton varför styvpappan handlat så avigt när han ljugit om att Rose så ofta inte kunnat komma till telefon och att hon varit på bio och konserter när hon i själva verket varit hemma. Rose-Marie blev svaret skyldig.
”Är han alltid så där …” spann Dagmar vidare men började inse att det var en öm tå hon trampat på och fann det för gott att vara tyst.
Även den skoldagen förflöt utan större missöden, men Tanja verkade ha flytt fältet efter lunch. Nä, hon hade haft magbesvär och varit förbi skolsyster och åkt hem fick hon senare höra. Rose bikade som vanligt hem och klockan närmade sig fyra.
”Vi äter troligen halvsju. Herrn har ännu inte behagat ringa så vi vet inte exakt när han dyker opp”, ropade Elna från köket.
”Jo, det är något … något jag vill fråga”, sa Rose-Marie.
”Kläm fram med det.”
”Finns kompisar som tycks ha sökt mig här hemma, men dom säger att jag alltid är nån annanstans.”
”Vaddå, du är väl nästan jämt hemma.”
”Tja, man tycker det.”
”Du, vi håller korpgluggarna uppe så löser det sig”, sa mamman resolut. I samma veva ringde det i knallröda Ericofonen.
”Ska just härifrån och vinden friskar i. Ser regntungt ut. Hur är vädret där?” kom det från andra sidan trån.
”Varför har du inte hört av dig tidigare?” undrade Elna irriterat. Men samtalet bröts tvärt.

Klockan drog sig mot åtta när Albert frustande steg in. Kvällsmålet intogs och diskussionen om kompisarnas yttranden togs åter upp efter maten. Albert sa sig inte känna till nåt om kompisar som troligen blivit avspisade av nämnda herre. Han tyckte det var malplacerat att ta upp Rose-Maries stirrighet kring några pojkvaskrars påståenden efter en sådan arbetsdag. Som en skugga gled Rose in på sitt rum och låste dörren. Efter en stund knackade Elna på och kom in med en varm macka eftersom flickan ätit så dåligt. Mamman undrade varför dottern låst dörren, men Rose viftade bort det som trams. Föga anade Elna vad som var på färde, men lite skepsis hade inträtt, och vinden hade åter börjat trumma bland vinklar och vrår. Vid halelvatiden var huset mörklagt och vinden forsatte sin röjning. Rose kände oro i varje fiber.

”Vem där”,hojtade hon plötsligt till när dörrhandtaget gnekade och styvpappan dök upp.
”Släck ljuset”, sa Albert som inte hade en tråd på kroppen.
”Men du kan inte”, kved Rose och i samma stund hördes Elnas barska stämma
”Just vad han inte kan, herr Ystanå. Nu har han satt sin sista potatis i det här huset och nu vill det till att sätta fart på påkarna. Ut ska han.”

Och från den dagen var spelreglerna förändrade och Rose-Marie gick till skolan med en blandad känsla av förtvivlan och lättnad. Men framtiden kändes ändå på nåt sätt närmare än på mycket länge.