Tittar ut över en stilla tjärn insvept i morgonklädnad
Sorgen strör ut sin tunga mantel
som alltid när jag betraktar naturens sällsamma stilla skönhet
drömmer om någon som erbjuder sin värme
men samtidigt älskar jag att mantelns tyngd får mig varm och lugn
där jag sitter själv
Ensamheten är min ständige vän och följeslagare
förstår att han faktiskt ger mig vila och ro

En naturens vilsamhet som stillar surret i min inkännande natur
Tårarna ger lättnad och en känsla av rening från allt som var

Jag välkomnar alltid när jag känner ögonen svämma över
långsamt letar det sig ner längs kinden
Det finns dagar då det häftigt bolmar upp
Ibland stannar det med endast en tvekande färd halvvägs.

Sorgen ger mig alltid styrka när den bedarrat