jag går ut i stormen

det som kallas livet

varje andetag

är kallt

och gör ont att ta

men jag drar efter andan

för det är så man gör

när man lever

och jag låter allt in

för jag har inget filter

som skyddar

och det som flödar in

bränner mig

sårar och sargar

ingen ser blodet

som strömmar inuti

alla tusen kulhål

som jag träffas av

men ni kan se

och ni kan känna

mina tårar

de som rinner fritt

och ohämmat

från himlen faller de ner

ur moln som inte längre orkar hålla emot

allt ont och smärtsamt som sker

himlen gråter över det och inget blir detsamma mer