Jag hade precis avslutat min måltid när jag hörde en massa oväsen ner på gatan. Fönstret stod öppet så jag kunde höra allt som pågick där nere. Det enda som störde gatuljuden och hindrade dom från att konkretiseras i mitt melankoliska medvetande var den lågmälda musiken som strömmade från grammofonen. Hendels aria Lascia ch'io pianga.

Jag drack upp min la fée verte och gick fram till fönstret för att se efter vad som pågick där nere. Det jag fick se var inte vackert, men ändå var det faktiskt det. Elden hade spridit sig över hela staden. Världen brann och människor flydde i panik. Just då hände något som jag inte kan förklara. Allt där ute spelades upp som i slowmotion. Det var så jag såg det. Samtidigt hörde jag den sublima sången bakom mig, i rummet, överallt. Människans obesvarade rop upptill himlarna.

Lascia ch'io pianga
mia cruda sorte,
e che sospiri
la libertà.

Il duolo infranga
queste ritorte
de' miei martiri
sol per pietà.