Mitt i oktober får vi en ljuvlig lånevår. Lånevår.
Den är inte kvar från i våras, för dom dagarna är ju konsumerade, så jag tänker att det kanske är ett förtida uttag, misstänksam som jag är.
En söndag när solen strålar och värmer. En sån söndag.

När jag stiger av tåget på landstationen ser jag det unga paret komma arm i arm från bryggan. En plastpåse dinglar lite tungt från hans ena arm och dom håller lite hårt i varandra som om dom fryser. Tänk om dom har BADAT? Faktiskt inte helt omöjligt.

Jag går längs stranden. En lång rad sjöfåglar ligger och guppar som utställda i samma våg. Varför gör dom det? Det ser konstigt ut. Som om dom
intagit sina positioner för konstsim och bara väntar på att musiken ska sätta igång numret.

Jag fortsätter min väg längs stranden och ser på avklippt vass som ligger i vattenranden i vackra mönster som uppbrutna timmerbrötar. Fast i ett landskap och i dockskåpsformat.
En ung familj kommer cyklande med barn både i barnstol och i släpvagn. Dom pratar och ropar med ljusa röster, som passar in mellan rönnbärsklasar och björklövsskimmer : allt blir så ovanligt ljust och vackert.
Nu kommer jag till en lång sugande uppförsbacke halvvägs till mitt delmål, och den blöta asfalten dubblar solljuset framför mig. Jag leds in i en magisk silverström av ljus som mina ögon måste kisa i. Kanske är det då jag får en nypa trollpuder på mig för när jag kommer fram till vandrarhemmet med dom urgamla träden ikring, då tycker jag att landskapet är som förtrollat. Asparna har aldrig haft så gula blad. Husen har aldrig varit så faluröda och gräset, ja gräset har aldrig varit så rikt, grönt, tussigt och glittrande.
Den stora caféträdgården är redan ganska full av förnöjda människor som gått hit för att njuta av allt detta. Långsittare som med låg röst berättar minnen   från andra vackra höstar och planer för framtida planteringar.
Lagomsittare som med hundar och barnvagnar rastar en stund och njuter av kaffe och våfflor innan man drar vidare hem till plikter och pyssel.
Och kortsittare som redan varit i skogen ett par timmar, och unnar sig en vätskekontroll innan man skyndar hem och duschar.
Jag försöker känna in, och ta in grönskan som om det verkligen vore möjligt att samla på den. Som om grönskan vore en kraft i en egen art.
Med min vänstra kind vänd mot söder kan jag känna solkraften och kinden hettar.
Långt bort mot söder, under det gamla äppelträdet kan jag se ett riktigt gammalt par komma över det intensivt gröna gräset lutade mot en gemensam rullator, och i perspektivet och i motsol ser det ut som en silhuettklippning kanske av H C Andersen, och medan jag fixerar den märkliga bilden springer en myra över min hand och över skrivpapperet.  Det ger mig så mycket NU att jag blir nästan tårögd.
Då vänder jag blicken mot cafédörrarna och ser en övervintrad punkare med upprättstående pinnar i håret komma långsamt och värdigt gående med en tårtbit och en kaffemugg.
Efter en stund märker vi att solen försvunnit och att det gråa täcket från igår har dragits över oss igen, och precis som väderleksutsikterna skrivit var klockan ett..
Det gamla paret som höststädat sin husbil är färdiga och häller ut sitt tvättvatten i en brunn.
Ett litet barn med krokodiler på mössan och en stor boll under armen traskar med sina föräldrar mot sin bil.
En bra stund senare står jag och fotar en ask med fantastiska bladfärger invid vattnet. Bilarna krypkör och många ler mot folk dom inte känner.
Man vet aldrig hur länge verkan av dagens trollpuder består.
Det kan variera.