Min räddande ängel saknade vingar.
    Jag hade hamnat alldeles fel. I det mörka, trånga utrymmet försökte jag flyga mot ljuset. Det gick inte. Jag flaxade allt jag kunde, men det var stopp.
    Då kom ängeln upp bakom mig. Han grep om mig, så som jag brukar gripa flugor och myggor i lufthavet. Men han åt inte upp mig.
    Istället förde han mig genom mörkret, ut i friska luften, ut i ljuset. Där lyfte han mig, kastade mig upp – och jag flög och flög.
    Där nere på marken stod ängeln kvar, vinglös. Kanske begrundade han sin tragiska belägenhet.