När jag går över ängen
där nattfrosten bränt,
blir jag vemodsfull
i mitt bröst.
Nyss blommade sommarens
blomster här,
och det kändes så långt
till höst..

Men tiden försvann
så svindlande fort
- det är kort mellan vår
och höst -
Att min sommaräng
sin mognad nu nått,
är mig blott till en
ringa tröst.

Ty nu väntar en tid
med frost och is,
när i tröstlös ängslan
jag går,
att jag icke ännu en gång
skall få se,
när min äng i blomning
står.

Ingvar Björkdahl