Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hjälten

Beata sågs inte som någon riktigt rejäl flicka. Trots att hon var vuxen så smilade hon och krumbuktade sig för mansögon. Flera olika unga karlar hade setts i hennes sällskap på kullerstenarna i Haga den här våren. Hon var arton år, två äldre än Ragnar.
    Hon var välväxt: lite längre än Ragnar, sitt långa, ljusa hår hade hon oftast i en praktfull fläta – och hon hade kroppsformer. Rundningarna framtill fick det att svindla för Ragnar, när blicken råkade förirra sig dit. Hur annorlunda var det inte, för bara några år sedan hade de fortfarande lekt och rasat.
    Åtminstone någon av de där unga männen hade vid något tillfälle smugit med Beata in i lidret på Västra Skansgatan, där som Karlsson hade sina vagnar uppställda. Vad som hade hänt där inne visste inte Ragnar. Men han kunde ju fantisera.
    Fast smutsig var Beata minst av allt. Hon var tvätterska, och i den lilla trånga lägenheten, där hon bodde med mor Andersson, var rent och fint. Och hennes klädsel var alltid ljus och luftig.

                                       *

Nu var det kväll. Solen hade sjunkit ner bakom hamnkranarna några kvarter bort. På gårdsdasset fick man anstränga ögonen, om man ville läsa. Trots det fastnade Ragnar för en artikel i en av de halvt sönderrivna tidningarna. Den handlade om hästarna vid det kungliga hovet. Hans mor hade ännu inte kommit hem från tjänsten i stenhusen och småpojkarna hade hon med sig.
    Då hörde han röster från porten. En av dem var Beatas:
    –Nej, så får du inte göra...
    Och en mans grötiga mummel. Så Beata igen:
    –Nej, sluta... Jag vill inte!
    –Klart du vill. Håll käft nu!
    Det här var ingen fin beundrare. Han svor åt henne. Man hörde hur Beata jämrade sig. Och som att hon började gråta.
    Plötsligt slog Ragnar upp dassdörren, tog de få kliven över gården och var inne i portens halvdunkel.
    –Hör du inte vad hon säger! sa han, grep mannen om armen och ryckte till.
    Karlen tumlade bakåt. Byxorna var uppknäppta, men han hade åtminstone inte kuken framme.

                                        *

Det bultade i Ragnars huvud. Särskilt när han försökte röra det, högg det till.
    –Nu vaknar han, sa någon.
    Det var mor Andersson. Hennes bekymrade ansikte tonade fram för hans ögon.
    Han låg på deras kökssoffa. I ögonvrån såg han Beata, som hade en handduk eller något annat tyg i handen. Nu var det hon som böjde sig över honom.
    –Ligg bara still, så blir det bra, sa hon. Gör det ont?
    –Mm... var allt han fick ur sig.
    Hon tog varsamt med vänsterhanden om hans kind och haka.
    –Nu kommer det att svida lite.
    Huvudvärken höll på att klinga av. Men han hade ett sår i tinningen. Det var det som Beata nu rengjorde med det varma, våta tygstycket. Det brände mycket riktigt till.
    Men det hettade också i hans helt oskadda arm, som kom i beröring med hennes kropp, när hon lutade sig fram. Gud, låt mig få vara dålig ett tag, tänkte han.
    Så sa mor Andersson:
    –Du ska få något starkt att dricka.
    Ett dricksglas sträcktes fram, Beata hjälpte honom att hålla upp huvudet.
    Det var brännvin. Han var nära att hosta till, men det värmde skönt. Även om han inte frös.
    –Vila dig nu. Sedan får vi ta av dig skjortan.
    Han såg nu att skjortan inte bara hade lämningar från hans arbete med koksen utan också var rödfläckig av blod.
    –Du är min hjälte, viskade Beata. Hon fattade hans hand, böjde sig ner och kysste den.
    Det var nära att han började gråta.
    –En slagen hjälte, mumlade han.
    Så kände han sig med ens karlakarlaktig. Han var en krigare i livgardet, en som hade svurit kronan evig trohet.
    Medan han flöt in i brännvinets bomullsbädd, sa han grötigt:
    –Jag ska visa dig kungens hästar.




Prosa (Kortnovell) av Tommy M
Läst 456 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-10-19 21:05



Bookmark and Share


  Fulbergarn
ja det behövs inte mycket för att avbryta egentligen, lite mod och en röst
2017-10-19
  > Nästa text
< Föregående

Tommy M