Jag vägrar vägas av den värld som hatat -
att kallna kuvad utan någon kamp
och lyssna lydigt i orkan som pratat
om skörhetsskam och stålhättsstövlars tramp.

Jag ville våga rätt, jag kan än kämpa
för rätten att förbli romansens liv,
det rena sinnets ening måste dämpa
all striden med sin tankefrid naiv.

De formar normlöst oss i stormen cynisk
där känslans mängd blir livslängdens psykos
men än en egenstiltje efterdynisk
skall rymma synens gryningssymbios.

Den vägrar se på världen som de andras,
här hörs en röst som inte skrytsamt skriker,
min jord är även min, dess ord min andas
och aldrig mer jag från dess viskning viker.