Möt mig i mörkret
visa dig, du vet att jag ser dig

Du...mörka gestalt
Utan ansikte, samma frekvens

Möt mig

Låt mig möta dig i mörkret
Låt mig möta gestalten utan ansikte

Jag är inte rädd, det slutade jag vara för längesen.

Drog nitlott i resan till det som kallas liv
Mött motstånd som ses som hinder men likt maskros växer genom asfalt möter jag livet med huvudet högt

Jag är den jag en gång inte var

Jag ser dina tårar, vet hur ont det gör
Kan inget göra, torka tårar
Jag kan bara se det ingen annan ser

skrik, hat, självförakt...
Jag kunde bara se för jag var bara barn
Möta dagen som inget hänt men jag såg det som ingen annan såg.

Smärtan, brutna löften, brustna hjärtan
Familj i splitter likt ett trasigt glas på golvet skärvor överallt.

Jag var blomman på tapeten, existerade
men den som ingen såg
Kampen att hålla fast, skräcken att se
Smärtan av den tunga dimma som lagts sig efter tystnaden tagit över

Jag mötte vägskäl, valde fel väg att gå
Ville inte se mer ville att ngn skulle se blomman på tapeten

Ville hämnas, hat, jag orkade inte mer
Dumheter och olag gav mig känslor att känna ngt annat än det jag känt

Det gav mig mer än att se på när glaset skar sönder det som kallas familj

Jag är den jag en gång inte var

Ingen kan se det jag ser men det som finns är
en ärrad själ av det jag en gång var.

Möt mig i mörkret
Gestalten utan ansikte
Jag är inte rädd det slutade jag vara för längesen

Samma frekvens, vet vad du går för
Visa ditt ansikte och du möter mitt

Jag är här för att bara vara
Kunna få existera...