-


Väntrum. Jag gillar dem. I väntrummet hamnar vi alla i samma kategori. (Vem var det som skrev det? Ann Heberlein?) Vi är bara de som väntar, oftast fem minuter för tidig, man vill ju bli tagen på allvar. Väntrummet till socialtjänsten är roligast. Där sitter vi, avskummet, skattemumsarna. Skriver i våra ansökningar om småsummor, 45 kronor för det antidepressiva, det är fyra påsar rödbetor. Inte att ta för givet. Någon bråkar med vakten i receptionen, någon bråkar med skrivmaskinen som är till för alla, någon frågar över axeln; "hur mycket kostar nu ett SL-kort nu igen?".

-

Kommer du ihåg?

Vi brukade hämta upp andras skit ifrån grovsoprummen, det var lustigt, tyckte du. "Du beter ju dig fan som en jävla blatte", alla de där gångerna jag ville slå dig på käften. Sedan blev du slagen på käften- men inte utav mig. Jag var för rädd för att hamna i brottsregistret.

-

Mitt sällskap är ofta inne i någon slags argumentation, för eller emot något. Det handlar ofta om konst, inte sällan om politik. På moderna museet undrar vi om byggnadens fönster är ett konstverk eller inte- folk seglar bittert. "Idioter", tänker de väl, "när ska dagens arbetarklass förhöja sitt kulturella kapital?". Jag gör ett medvetet val att inte spola ned mitt menstoalettpapper, det kan de fan gott ha.

...

Efterföljande dåligt samvete.

-

Jag vet inte varför- men vantar utan fingertoppar är jävligt sexigt.