-
I det avskilda rummet på fjärde våningen,
längst ned i korridoren på vänster sida,
upplyst av de vita väggarna,
sitter mannen som mixtrar,
med min hjärnas funktioner.
Något uppåt,
något nedåt,
något stabiliserande,
något hämmande,
något energigivande,
så håller vi på,
månad in och månad ut,
en dans.
Maskineriet som måste
trimmas och
putsas
slipas
målas.
Ena foten framför den andra,
de små vattenglasen,
hopsjunken i en röd hörnsoffa,
den där torra eftersmaken av benzo.
Med piskan i ryggsäcken,
mot nya manipulativa äventyr,
tungan blir svartare och svartare,
för varje small-talk.
Tappar fotfästet på tunnelbanan,
sitter kvar tills slutstationen,
sitter kvar tills alla försvunnit,
tandläkarannonserna,
matkassarna,
starta eget företag,
fakturera din egen tid.
Hur mycket är tiden värd?
Hur mycket kostar en minut?
Vad får jag för en sekund?
Och på så sätt kan vi alla vara fiktivt ekonomiskt oberoende,
för det är väl det vi kämpar för, eller?