ovädret som ruskade om

har lämnat träden nakna

och mig tom 


inga ord kommer till mig

och frosten breder ut sig

utanpå och inuti


frostrosor på rutan

och kinderna friskt röda

luften så krispig nästan ätbar


jag vandrar i skogen

bland granar och tall

över rötter och genom svek


jag går i flera timmar

ångesten släpper sakta sina klor

och jag kan andas lättare 


medan knutarna inom löses upp

och insikten blir klar

jag är den enda jag har


jag måste bli hel igen

måste stå stark och beredd

nästa storm ska inte välta mig