Tänk att vi ser samma sol.
Så många platser i världen och ändå samma, vanliga eldklot.
Jag såg dig och lärde känna dig som en person.
Jag ser dig men det är inte samma sak nu som då.

Får jag veta att det regn som faller ner har även fallit över dig.
Att du och jag har varit så nära men våra andetag sa ändå nej.
Och om jag hade varit någon annan typ av tjej.
Hade du då älskat mig?

Mina barnsben har fått gå över många stigar och det är klart att jag känner mig pressad av det.
Och hur min pappa mår just nu är inget som jag vet.
Han brydde sig aldrig om att ro mig i land.
Han var inte den där som höll min hand av eget intiativ.
Och han var den som först och nästan självmant försvann ur mitt liv.

Den sten jag sitter på. Spejar ut över hav och vågor små.
Tänker på mina läppar mot din mjuka kind.
Mina fötter vilar i gräsets svaj i din viskande vind.
Så mycket frågor, för några svar. Jag stänger det ute.
Men det kliar som skav.
Å jag leker med tanken på att du var lika blå som hav.

Jag var bara inte tillräckligt bra.